Nu är jag hemma igen efter anställningsintervjun, och jag är tröttare än vad jag brukar vara efter en hel dag på praktikplatsen (tur att jag tog ledigt från praktiken idag, annars skulle jag vara helt knäckt).

En gigantisk entré, två receptionister, en platt-TV som visade informations- och reklamfilmer om företaget, herrar i långa rockar och med portfölj under armen som skyndade in och ut genom dörrarna, spärrar med kortläsare för att ta sig vidare från entrén, anmälningsdatorer där man skulle knappa in vem man var och vad man hade där att göra...och detta var alltså bara vad jag upplevde INNAN intervjun.

Sedan visades jag genom långa labyrinter av korridorer och kontorslokaler, till ett sterilt arbetsrum många ljusår från min vackra körsbärs-oas. Och jag gjorde förmodligen bort mig, jag blir liksom helt tom i huvudet när jag sitter och blir utfrågad på det där viset. Jag kunde inte svara på någonting, kändes det som, och jag hade inget vettigt att säga överhuvudtaget. Det skiftade mellan svammel och tystnad. Som det brukar göra när jag är på anställningsintervju.

"Det här jobbet innebär ju att man måste vara ganska drivande, att man tar kontakt med människor och snabbt skapar sig ett nätverk, du kommer även att hålla i möten där du informerar mig och de andra cheferna om det ekonomiska läget...hur ställer du dig till det?" Ja, vad ska man säga... :bigeyes: Eftersom jag är för ärlig för mitt eget bästa, upplyste jag honom villigt om hur blyg jag är...inte rent ut att jag har social fobi, men att jag är ganska introvert i alla fall (vilket han ju också själv kunde märka under intervjun).

Jag tror inte att jag har så stora chanser att få det här jobbet. Fast helt borta är de nog ändå inte. Och den tanken glädjer mig, samtidigt som den skrämmer skiten ur mig. För det här företaget är alldeles för stort för mig. Den här yrkesrollen är alldeles för utåtriktad för mig. Men ändå...ändå lät det så spännande när han berättade om jobbet (bortsett från alla dessa kontakter, prata inför ledningsgruppen, hålla i möten och annat obehagligt).

En del av mig vill ha jobbet. Och en del (den större delen, tror jag) längtar tillbaka till körsbären och fågelklockan och familjekänslan. Vi får se vilken del som får som den vill. Besked kommer i slutet av veckan, eller i början av nästa vecka. Och hur det än blir, får jag väl vara stolt över att vara en av fem utvalda som blivit kallade till intervju (rekryteraren var för övrigt mäkta imponerad av mina betyg och min lååånga förteckning över universitetskurser - jag har ju hunnit avverka sex och ett halvt års heltidsstudier på fyra och ett halvt år vid det här laget).