Nyheten om dörröppnandet förtjänar visst lite mer uppmärksamhet...



Det kändes bra. Lite overkligt. Jag sa hej, han sa hej och framförde sitt ärende, jag talade om att personen han sökte inte var där den dagen, han bad mig ge henne ett kuvert han hade med sig, jag tog emot det och vi sa hej då. Och jag tror faktiskt att jag både log och hade ögonkontakt under hela samtalet. :thumbup: Och jag kände mig superviktig när jag gick in i kollegans arbetsrum och lade kuvertet på hennes skrivbord. Och sedan svävade jag tillbaka till min körsbärs-oas i ett euforiskt rus och kunde bara inte sluta le. :D


Detta fordrar en sprudlande happy-låt. (För övrigt soundtrack till en av de bästa teveserier som någonsin gjorts.)