Jag fick inte det där läskiga jobbet jag var på intervju för. Tack och lov för det. Det var verkligen ingenting för mig, så det var en lättnad när tjejen från bemanningsföretaget ringde förut och lät sådär beklagande på rösten och började rabbla upp mina positiva egenskaper och allt bra som rekryteraren hade sagt om mig. För efter en sån där svada kommer det alltid ett MEN. Så också den här gången.

Jag är för blyg för det här jobbet. Rekryteraren trodde inte att jag skulle klara av att ta alla nödvändiga kontakter. Och jag verkade inte ha det självförtroende som krävs.

Jag instämmer till fullo. Och jag är som sagt lättad över att inte tvingas in i den här icke Malin-anpassade yrkesrollen. Men jag blev ändå frustrerad över bemanningsföretagstjejens tips till mig. Hon sa nämligen att jag säkert kommer att kunna få ett jobb, eftersom jag verkar vara så duktig och ambitiös, MEN att jag i så fall måste jobba på mitt självfötroende och att kunna förmedla min kompetens till rekryterare. "Så du får helt enkelt bli lite mer utåtriktad."

Hon menar väl, hon vill bara hjälpa mig. Men fan, vad arg jag blir! :mad: Det är inte alls bara att "bli lite mer utåtriktad". Det är ju inte precis så att jag har VALT att vara som jag är. Och det är inte så jävla lätt att byta personlighet och kasta en funktionsnedsättning i papperskorgen. Det är allt annat än "helt enkelt".

Jag jobbar med mina problem. Jag anstränger mig, jag försöker verkligen. Men det tar tid. Och hur många framsteg jag än gör så kommer jag aldrig att bli sådär utåtriktad och spontan och fri som alla verkar vilja att man ska vara. Men måste man verkligen bli det?! Människor är olika, kan det inte få vara så? Det tycker i alla fall jag.



Jag var förresten på biblioteket när jag fick det där samtalet. Tänkte gå på nördträffen. Tror jag. Kanske. Jag tog mig ju dit i alla fall. Strök omkring mellan hyllorna som en osalig ande, spanande efter tecken på att ett vampyrmöte snart skulle äga rum (för jag kom sjävklart dit för tidigt). Men jag såg ingenting. Allting var precis som vanligt. Och när klockan blev halv och träffen skulle börja och jag fortfarande inte hade lagt märke till något vampyrrelaterat, tog jag den lilla högen med låneböcker jag samlat ihop och gick hem.

Så var det med det.