Det är märkligt vad som kan göra en sårad. Som att en kollega nekade min vänförfrågan på Facebook. Jag menar, jag VILLE ju egentligen inte ha henne som vän där. Med tanke på våra vitt skilda åsikter när det gäller religion och politik (hon är kristen och abortmotståndare, vilket sannolikt innebär att hon även är homofob - det brukar liksom hänga ihop) så borde vi nog inte ha med varandra att göra privat...men jag vänförfrågade henne eftersom jag ville ha mina andra kollegor på Facebook - och då kändes det rätt taskigt att utelämna henne. Jag vill inte vara någon mobbare liksom. Men när jag nu sträcker ut handen, är det HON som dissar MIG istället. :O Det känns rätt svårt att ta.

 

 

Genom att klicka på "neka" klickade min kollega även på knappar inom mig som sätter igång en kakofoni av minnen och känslor och associationer och smärta. :( Att bli lämnad, bortvald, övergiven...det är något jag verkligen inte klarar av. Så även om det inte är hela världen att hon inte vill vara min vän på Facebook (det är ju egentligen ömsesidigt) får jag ont inombords.

 

Jag har nog en hel del kvar att bearbeta. Kanske borde börja i terapi igen...? :question: Fast det har jag inte riktigt tid med just nu. Jag måste fokusera på jobbet och studierna...och att gå i terapi tar alldeles för mycket energi för att jag samtidigt ska orka med 200 % sysselsättning.

 

Men då finns det ju andra metoder. ;) Jag pratade med syrran nyss, och även om jag inte tog upp just det här med Facebook så nämnde jag att jag känner mig rastlös...och då började hon prata om Downton Abbey (en serie som jag faktiskt aldrig har sett men som jag nu plötsligt blivit VÄLDIGT intresserad av) och att det tydligen var en himla trevlig scen med i senaste avsnittet. Och då piggnade jag genast till och började googla. Tyvärr hittade jag ingen bra video (hittar ni någon får ni gärna säga till), men däremot en bild...