Jag fick syn på en rubrik om Breiviks dom som kom idag. Och när jag klickade in på artikeln var den här bilden det första jag fick se...

 

 

...och jag kände omedelbart avsky. :mad: Känslan kom pang bom med en gång, medan det tog ytterligare någon sekund innan min hjärna kopplade ihop bilden med ett namn - World of Warcraft.

 

Nu skulle jag kunna skriva en lång analys om Breiviks mentala hälsa och WoW-spelandets eventuella påverkan på eller konsekvens av denna. Men det har jag ingen lust med. Jag har heller ingen lust att i allmänna ordalag moralisera över fenomenet WoW-spelande. Jag tänker helt enkelt skriva om mina egna känslor och erfarenheter av detta spel - och av att leva tillsammans med någon som var (eller kanske fortfarande ÄR, det vet jag inte och det skiter jag högaktningsfullt i) beroende av det.

 

Efter tre års förhållande (varav lite mer än ett halvårs samboskap) började L spela WoW. Bara som en hobby, lovade hon. Bara lite då och då, lovade hon. Och jag trodde henne. Än idag kan jag inte fatta att jag helt naivt faktiskt trodde henne.

 

Jag vet inte riktigt när det hela gick överstyr. Jag såg det inte komma. Och jag VILLE väl inte se det komma heller. Men hon blev beroende. Fullkomligt fast i skiten. Slutade hjälpa till hemma (jag kände mig som en skitjobbig morsa som fick tjata och tjata och TJATA på sin lata tonårsunge), slutade söka jobb (jag försörjde henne på mitt studiemedel i ett och ett halvt år), slutade byta kläder (hon hade samma nattlinne dag ut och dag in och tog nästan bara av det när jag skulle tvätta), slutade duscha (hon stank!), slutade äta (hon levde på energidryck), slutade sova...slutade bry sig. :(

 

Allt hon gjorde var att sitta där och stirra på datorskärmen. Hon hade hörlurar på sig och skypade tillsammans med sin "guild" hela dagarna. När det blev sent och jag behövde gå och lägga mig suckade hon att "I have to be quiet now...yeah, she wants to sleep, you know"...och hela guilden tyckte synd om henne som hade en sådan jobbig flickvän (samma sak när jag behövde studiero - då var det också synd om henne för att hon under någon timmes tid inte fick sitta och vråla "oh my god, look at that epic gear!" för att jag hade en tenta att plugga till). Sedan dröjde det skitlänge innan jag somnade, för datorn stod precis intill sängen och surrade och L satt där och knappade och skrattade...och när hon väl kom och lade sig var det i princip dags för mig att gå upp. Jag tassade runt på tå i lägenheten för att inte väcka henne, halvsov mig igenom föreläsningarna och kom sedan hem till en antingen fortfarande sovande eller WoW-spelande L.

 

Allt hon levde för var det där satans spelet. Och sina guildmedlemmar. De blev hennes familj, hennes älsklingar, hennes förtrogna...hennes liv. Jag försökte locka henne med hennes favoritmat, ett biobesök, en promenad, shopping, filmkvällar, sällskapsspel, sex...men ingenting var längre intressant. Alla hennes behov och intressen kunde uppfyllas av WoW. De dagar servern låg nere på grund av uppdateringar sov hon sig igenom...då fanns det liksom ingen mening med att gå upp (annat än för att kolla om spelet satts igång än).

 

Jag grät, jag blev irriterad, jag blev arg, jag beklagade mig för hennes pappa, jag skar mig, jag bönade och bad...jag erbjöd mig till och med att skapa ett till konto, så att vi kunde spela tillsammans. :O För ja, hon hade fått även mig att börja spela. Inte alls i samma utsträckning som henne förstås. Visst var det roligt - och jävligt beroendeframkallande. Men för mig blev det aldrig så viktigt att jag lät det gå ut över resten av mitt liv. För mig blev det aldrig ett alternativ till ett RIKTIGT liv. Men det blev det för henne.

 

 

I ett och ett halvt år härdade jag ut (jag utelämnar de jobbigaste detaljerna och det största sveket, det orkar jag inte skriva om än). Sedan fick hon flytta hem till sin mamma. Hon fortsatte spela och jag fortsatte inbilla mig att hon så småningom skulle sluta och att vi skulle hitta tillbaka till det fina vi hade en gång (hoppet är ju det sista som överger människan).

 

 

Några veckor innan flyttlasset gick träffades vi en sista gång på en slags göra-slut-dejt - vi gick på biopremiären av The Twilight Saga: Eclipse och jag fick tillbaka mina nycklar och så konstaterade vi att vi borde byta relationsstatus på Facebook och sedan kramades vi och gick åt varsitt håll.

 

De som kan sin Twilight inser att det här är länge sedan. Över två år sedan. Och det är hela fyra år sedan L började spela WoW. Och ändå har jag inte riktigt kommit över det. Jag har inte fått bearbeta det ordentligt. Jag kan fortfarande bli både ledsen och förbannad när jag tänker på vad jag stod ut med för hennes skull. För att hon skulle vara nöjd, för att hon skulle ha det bra, för att hon skulle stanna hos mig... Hon utnyttjade mig både känslomässigt och ekonomiskt, hon har fått mig att sluta tro på kärleken och att aldrig mer vilja leva tillsammans med någon...och jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta henne för det.