Dagens stordåd: besök på Arbetsförmedlingen. :thumbup:

Jag har inte hört av min handläggare sedan mötet för två veckor sedan, trots att jag mejlat två gånger. Så jag kände att det var dags att gå dit och kolla om han är sjuk eller om han har glömt bort mig eller vad det är frågan om. Hade tänkte göra det redan igår, men jag fegade ur innan jag ens kommit halvvägs och gick till syrran istället. Men idag blev det äntligen av!

Jag fick träffa en jättetrevlig serviceminded kille (jobbigt att han var kille och dessutom jämnårig med mig - två aspekter som ofta får mig att känna mig obekväm, jag hade ställt mig i kön till en lite äldre kvinna men så kom han fram och frågade om han kunde hjälpa till och jag kunde ju inte direkt behandla honom som luft). Han frågade om jag hade provat att ringa och jag sa som det var, att det hade jag inte gjort för jag har social fobi och undviker helst telefoner (att berätta att man lider av psykiska problem är faktiskt nästan lika besvärande som att komma ut - men för att "normalisera" det hela och få folk att förstå och acceptera så måste man faktiskt börja berätta och visa att man finns). Och den vänliga människan sa, utan att reagera på min "bekännelse", att det faktiskt oftast är bättre att mejla om man vill få kontakt med någon av handläggarna. :D

Han tog med mig till en interntelefon och bläddrade fram min handläggares nummer och jag blev rädd och trodde att han skulle räcka över luren till mig. :| Men det gjorde han inte, han ringde själv. :) Men han fick inget svar, vilket han förklarade betyder att min handläggare varken är sjuk eller tjänstledig - han är bara inte där. Så jag får fortsätta att snällt sitta hemma och vänta på att handläggaren ska besvara mina mejl (vilket kan ta lite tid eftersom varje handläggare har hand om cirka 300 personer, fick jag veta).

När jag gick därifrån kände jag mig splittrad. Irriterad över att jag inte fått något klart besked, men framför allt lycklig över att jag klarat av att gå dit. :thumbup: På hemvägen gick jag igenom galleriorna, men vågade inte gå in i någon affär eftersom klockan bara var kvart över tio och det knappt hunnit komma dit några andra kunder än.

Men i mataffären var det lite mer folk och där gick jag in. Och blev stoppad av en kvinna precis innanför dörren som behövde få förklarat för sig hur man pantar burkar. Att en människa med social fobi ska förklara något för en människa som knappt förstår svenska är väl kanske inte det mest optimala. Men det fungerade. Jag överlevde och hon fick sina burkar pantade. Slutet gott, allting gott. :P