Det går segt med pluggandet. Jag går liksom i baklås när jag känner mig stressad. Och jag är hyperstressad över att jag inte är klar med några uppgifter vars deadline ligger ungefär en vecka fram i tiden. Syrran bara stirrar på mig och skakar på huvudet när jag säger det. Hon förstår inte riktigt hur jag resonerar.

Och sen har vi det här med jobb... Moster ringde vid lunchtid, men jag svarade inte - för jag fick råångest bara vid tanken på allt jobbtjat hon skulle kunna häva ur sig. Men sen ringde mammas fästman, och intet ont anande svarade jag förstås - och då började HAN prata jobb istället. Jag kommer fan aldrig ifrån det. :S Han gav mig en annons och sa att jag måste skicka ansökan den här veckan. Annonsen gick ut för flera veckor sen, men han pratade med rekryteraren (det är på hans arbetsplats) som sa att det var okej att jag skickade min ansökan den här veckan. Och det är ju sjukt snällt av honom att fixa det! Så jag ska verkligen försöka plita ihop ett personligt brev och fixa till mitt CV lite. Men usch, vad jobbigt det känns. För att inte säga meningslöst - jag uppfyller inte alla kvalifikationer och rekryteraren har redan plockat ut några lämpliga kandidater för intervju...så vad ska de med min ansökan till?! Jag menar, när det finns sökanden som varken är psykfall eller undermeriterade. Men men...för att citera moster: "Söka kan man alltid göra" (om inte annat så för att göra omgivningen nöjd).

Nu ska jag ta ett sömnpiller och gå och lägga mig.