Och vad var det första jag såg när jag loggade in på Facebook förut? Att en före detta klasskamrat fått jobb på en revisionsbyrå. Jättekul för honom, såklart, men jag blev ändå ledsen när jag såg det. Det känns som att de blir anställda på löpande band, mina gamla kursare. Och trots att vi har samma utbildning, finns det inte en chans i världen att jag kommer få ett sådant jobb. Eller något jobb överhuvudtaget, för den delen. Arbetsmarknaden är inte till för psykfall.

Jag funderar på att gå till Arbetsförmedlingen och be dem hjälpa mig att komma i kontakt med något företag som kan tänka sig att anställa mig. Men skulle de verkligen göra det? Eller skulle de ta fram piskan och tvinga mig att söka en massa jobb som jag inte har någon chans att få? Jag menar, det är ju inte ett ställe som är känt för att tillämpa morotsmetoden direkt...