Jag gick en långpromenad igår kväll. Och när jag gått ungefär en fjärdedel av sträckan, mindes jag plötsligt förra gången jag gick den rundan. Då hade jag världens ångest och gick för att frigöra endorfiner och tvinga tillbaka självskadeimpulser. Jag var helt förtvivlad och började nästan gråta mitt bland alla människor.

Men igår...då var det mest skönt. Såklart det var obehagligt att vara ute bland folk. Men jag var inte ledsen. Eller ja...inte förrän på hemvägen i alla fall. Då började jag av någon anledning tänka på den hemska rekryteringsprocessen i höstas. Och då blev jag genast nedstämd.

Men det gick över. När jag kom hem tog jag en varm dusch och läste 100 sidor kurslitteratur. Sen somnade jag relativt lätt.