Gårdagens 50-årskalas både överlevdes och hanterades riktigt bra, tycker jag. Det kritiska ögonblicket vid sådana tillfällen är alltid hälsningsceremonierna - men jag överlevde som sagt ännu en gång. Och jag hade riktigt trevligt. :)

Men nu sitter jag här hemma och känner mig lite vemodig. Igår kväll kom beskedet att jag blev underkänd på juridiktentan jag gjorde för några veckor sedan. Och för någon som under hela jäkla skoltiden satt sitt människovärde på vilka bokstäver som stod i betyget är detta...tja, inte ett särskilt bra besked. Sist jag blev underkänd på en tenta (det är två år sedan - första och fram till nu enda gången) höll världen på att gå under för mig. Nu känns det bara trist. Jäkligt trist, men ingen katastrof. Bara jag klarar omtentan är det lugnt (gör jag inte det kan vi ju börja diskutera världens undergång igen).