Idag blev det sex timmar på universitetet. Grupparbete, sedan föreläsning, sedan grupparbete igen. Jag kom dit senare än de andra i gruppen och gick tidigare än dem också. Jag vet inte om de blev sura för det, men det orkar jag nästan inte bry mig om. Jag måste faktiskt tänka på mig själv och min egen hälsa. Hela mitt väsen skriker JAG VILL HEM!!! när jag är på universitetet. Jag är trött, jag är spänd, jag är stressad, jag är nere. Jag orkar inte vara där lika länge som de andra. Så är det bara. Men hur förklarar man det för glada, fullt friska människor vars största problem är att de inte vet vad de ska köpa till sin pojkvän i julklapp?

Nåväl. Jag fick en bloggkommentar imorse som jag tänkte svara på nu;


Jag var hemma ett helt år efter gymnasiet innan jag vågade ta steget att börja plugga på högskola. Nu har jag pluggat i nästan tre och ett halvt år, och vad ska man säga - det är jobbigt, men det går. Jag läser företagsekonomi på heltid och juridik på halvtid. Så sammanlagt läser jag 150 % (vilket jag börjat inse inte är så jäkla lämpligt just nu). I vår tänker jag läsa lite blandade kurser på distans istället, och då kanske jag orkar med en såhär hög studietakt (det gjorde jag i somras och det gick hur bra som helst). Jag blir inte alls lika utmattad när jag pluggar på distans. Distansstudier = inga grupparbeten, inga föreläsningar, inga bussresor, inga fullpackade korridorer. Om du har en svår socialfobisk problematik så skulle jag råda dig till att plugga på distans, åtminstone till en början. Jag vet faktiskt inte om det finns något särskilt stöd för oss, men jag skulle inte tro det. Fysiska funktionshinder tas det hur mycket hänsyn till som helst, men med psykiska är det en helt annan sak (och ja, det gör mig jävligt bitter). Men du får väl vända dig till studenthälsan där du har tänkt plugga och fråga dem vad du kan få för stöd.