Min grupp skulle hålla i dagens lektion. Det kändes helt okej - fram tills ungefär en timme innan. Då gjorde nervositeten entré, tätt följd av ångesten. När jag väl stod där framme och skulle prata var det rent hemskt. Jag skakade, stammade, sa fel, pratade snabbt, stirrade ner i papperet...kort sagt, det gick åt helvete. Men nu är det över. Och jag lever fortfarande.

Nu har jag fått kontakt med studenthälsan också. Jag fick prata med en vänlig liten människa i telefon förut. Hon frågade lite om mina problem och min bakgrund, och sen lovade hon att en kurator från mitt campus ska kontakta mig nästa vecka. Jag måste ha gjort intryck, för hon frågade om jag trodde att jag skulle klara mig över helgen och lovade att jag skulle få komma på samtal så snart som möjligt.

Kanske överdrev jag lite, jag vet inte. Men jag är van vid att behöva kämpa för att bli tagen på allvar och få den hjälp jag behöver. Så det är lika bra att ta i lite i överkant, annars riskerar man att inte få någon hjälp överhuvudtaget. Som när jag var 15 och hade försökt ta livet av mig - då ringde mamma till BUP, men de ville inte hjälpa mig för de "tyckte inte att det lät så allvarligt". Så ett tips till er som vill söka hjälp: bre på lite extra, tona absolut inte ner någonting - och var envisa!