När jag vaknade imorse hade föreläsningen pågått i en timme. Jag är hemma idag och jag njuter av att inte behöva gå utanför dörren på hela dagen. Jag tänker inte ens gå ut med soporna (fastän det behövs). Min grupp har mejlat mig uppgifter, som jag har gjort, och nu väntar jag på att de ska ringa från studenthälsan. Jag hoppas att jag lyckades oroa den lilla människan som ringde i fredags tillräckligt mycket för att de ska höra av sig redan idag, eller allra senast imorgon. För på onsdag ska jag till universitetet, och jag har ingen lust att sitta i en folkmyllrande korridor och prata om min mentala ohälsa.