"Du tror alltid att folk tycker du är konstig." Brodern sa det till mig för några dagar sen (när jag var ängslig över hur en kompis till honom hade uppfattat mig). Och det är sant. Så fort jag träffar någon ny människa utgår jag ifrån att vederbörande ser mig som värsta psykfallet. Och inte bara då förresten, jag är i princip alltid på min vakt och analyserar vad personer i min omgivning säger och gör - och tolkar det mesta som något negativt emot mig.

Att släppa in folk i mitt hem är bland det värsta jag vet. Jag tror att jag känner mig extra utsatt då, för då är det ju liksom inte bara mig de kan kritisera utan mitt hem också. Det är väl egentligen bara syrran jag kan släppa in här utan att känna ens lite oro. Främlingar är förstås det värsta, då är det skitjobbigt. Och däremellan kommer alla andra, i olika grader.

Det gör mig ledsen, för jag vill inte ha det såhär. Jag vill kunna umgås normalt med människor. Och jag vill kunna ge nya bekantskaper en chans, och inte döma ut dem som fiender redan vid första mötet. Men det här är något som sitter väldigt djupt i mig och det är inte så himla lätt att ändra på. Men jag ska försöka. Jag försöker redan.