Det har varit en sån dag när mitt sinne förmörkats av jag-kommer-aldrig-få-något-jobb-tankar och allting-är-hopplöst-känslor. När jag satt på bussen på väg till universitetet undrade jag varför jag egentligen satt där på bussen på väg till universitetet. Varför drar jag på mig dagligt lidande och växande studieskulder? Ingen ville anställa mig när jag bara hade gymnasiekompetens, och ingen vill anställa mig efter tre och ett halvt år på högskolan/universitetet heller. "Tack för visat intresse, men vi har valt att gå vidare med andra sökande." Det är allt arbetsgivarna har att säga till mig. Det är bara att inse fakta - jag kommer aldrig att få något jobb. Så varför fortsätter jag? Varför stannar jag inte bara hemma och lever på soc?! Det är ju ändå så det kommer bli sen, när CSN vägrar ge mig mer studiemedel... Jag kommer bara kunna plugga fram till nästa sommar - sen är det stopp. Sen är det soc. Och över en kvarts miljon i skulder.

Jag måste erkänna att jag har självmordsfantasier. Men oroa er inte, det kommer att stanna på fantasistadiet. För jag vill inte dö. Jag vill leva. Jag vet bara inte hur det ska gå till...