"Det är lite trassligt just nu och jag mår inte så bra." Jag vill inte vända ut och in på mig själv inför gruppen, men jag kände att jag måste förklara mitt mikroskopiska engagemang i våra grupparbeten så att de inte bara tror att jag är lat.

Den där raden i mejlet är ju väldigt kryptisk, men det känns ändå läskigt att den finns där. Som om jag har blottat strupen, och bara väntar på hugget. Fast fullt så dramatiskt är det väl inte. Det jag väntar på är ju "bara" gruppens reaktion. Jag kan tänka mig följande scenarion;

1) De blir besvärade och låtsas inte om det.

2) De börjar leka hobbypsykologer och vill prata om det.

3) De tar inte upp det direkt, men behandlar mig som något mycket skört och ömtåligt.

Jag vet inte vilket som är värst. :S Men jag vet att jag var tvungen att säga något. Jag har liksom bara gått och väntat på att någon i gruppen ska explodera och skälla på mig för att jag inte bidrar lika mycket som alla andra. Så då känns det bättre att föregå dem och förhoppningsvis undvika en sån situation. Hur besvärande det än kan bli.