Jag har haft den nya musikvideon på repeat hela dagen på jobbet. Måste ju göra min plikt som Swiftie och se till att drottningen slår YouTube-rekord. 😜 Och ju mer jag hör låten, desto mer tycker jag om den. Och musikvideon känns mer och mer tilltalande, i synnerhet inslagen från Tokyo och London. En hel dags hjärntvätt lyssnande har lyft låten rejält i mina öron, och alla iakttagelser och tolkningar av videon som Taylor-appen fylls av idag gör mig helt stum av beundran över hur genomtänkt varenda liten detalj verkar vara. 

 

Speciellt lycklig är jag förstås över att Taylor, iklädd en regnbågsklänning, pussar en annan tjej på kinden. Vet inte riktigt om jag vågar tro på de gay/bi-rykten som florerar en del på nätet, men jag uppskattar i alla fall denna lilla flört med oss HBTQ-Swifties. 

 

Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här videon, men jag börjar bli ganska trött nu. Annars har jag varit nästan oförskämt pigg hela dagen, vilket väl beror på att jag var hemma och sov hela dagen igår... Men nu kommer tröttheten igen, och jag ämnar bege mig till sängen. Natti natti!

För ungefär en timme sedan släpptes Taylors nya musikvideo. "End Game" är den låt jag har haft svårast för på den nya skivan (den ligger så fruktansvärt långt från "gamla" Taylor), så jag var väl inte superentusiastisk inför videon...men herregud, den är delvis inspelad i Tokyo och har Taylor-relaterade texter på japanska gatuskyltar (med japanska tecken) och vid några tillfällen i videon har hon en regnbågsmönstrad klänning på sig - och det räcker för att blidka Malin. Dessutom växer låten i mina öron (och ögon) ju mer jag hör den. 

 

 

 

 

Vilken vacker morgon!! ❄ Det är nästan så att det inte gör någonting att det är svinkallt... 

 

Det kändes förresten rätt okej att komma ensam till kontoret nu på morgonen, jag känner mig inte så rädd (bara lite) och vet att kollegorna dyker upp snart. 

 

Jag var så rädd imorse. Jag var ensam på kontoret när jag hörde någon komma in genom ytterdörren och gå runt och stöka lite i hallen och köket för att sedan öppna en dörr längre ner i korridoren. Jag utgick förstås ifrån att det var en kollega, men ju längre tid som gick utan att någon stack in huvudet till mig och hälsade god morgon, desto konstigare kändes det. Jag ropade hallå några gånger men fick inget svar, jag hörde ytterdörren öppnas och stängas igen, och mina hallå fortsatte mötas av tystnad. Messade en kollega och frågade om det var han som varit inne och hämtat något, men han befann sig långt bort från kontoret. Kände hysterin växa och vågade knappt lämna mitt rum, ringde till mamma och med henne i örat gick jag runt och öppnade alla dörrar och tände alla lampor och tittade i alla skrymslen på hela kontoret. Där fanns ingen, tack och lov. Men det HADE varit någon där, någon som inte gett sig tillkänna trots att det var uppenbart att jag fanns i lokalerna och som inte hörsammat mina ängsliga rop - någon som hade möjlighet att öppna den låsta dörren men ingen behörighet att göra det. Och den vetskapen gjorde mig verkligen skärrad. Det tog flera timmar innan jag kände mig något sånär lugn igen. Men när chefen på eftermiddagen meddelade att han tänkte gå hem före mig för att han hade en del ärenden att uträtta vaknade min hysteri igen och jag deklarerade för honom att "DU ÖVERGER INTE MIG HÄR ALLDELES ENSAM!!!" så då fick han vänta en stund medan jag slutförde det jag höll på med och sedan lämnade vi kontoret tillsammans. Vi får se hur jag klarar av att vara ensam imorgon bitti...

---

K-k-kaaaallt!! ❄