Jag var så rädd imorse. Jag var ensam på kontoret när jag hörde någon komma in genom ytterdörren och gå runt och stöka lite i hallen och köket för att sedan öppna en dörr längre ner i korridoren. Jag utgick förstås ifrån att det var en kollega, men ju längre tid som gick utan att någon stack in huvudet till mig och hälsade god morgon, desto konstigare kändes det. Jag ropade hallå några gånger men fick inget svar, jag hörde ytterdörren öppnas och stängas igen, och mina hallå fortsatte mötas av tystnad. Messade en kollega och frågade om det var han som varit inne och hämtat något, men han befann sig långt bort från kontoret. Kände hysterin växa och vågade knappt lämna mitt rum, ringde till mamma och med henne i örat gick jag runt och öppnade alla dörrar och tände alla lampor och tittade i alla skrymslen på hela kontoret. Där fanns ingen, tack och lov. Men det HADE varit någon där, någon som inte gett sig tillkänna trots att det var uppenbart att jag fanns i lokalerna och som inte hörsammat mina ängsliga rop - någon som hade möjlighet att öppna den låsta dörren men ingen behörighet att göra det. Och den vetskapen gjorde mig verkligen skärrad. Det tog flera timmar innan jag kände mig något sånär lugn igen. Men när chefen på eftermiddagen meddelade att han tänkte gå hem före mig för att han hade en del ärenden att uträtta vaknade min hysteri igen och jag deklarerade för honom att "DU ÖVERGER INTE MIG HÄR ALLDELES ENSAM!!!" så då fick han vänta en stund medan jag slutförde det jag höll på med och sedan lämnade vi kontoret tillsammans. Vi får se hur jag klarar av att vara ensam imorgon bitti...

---

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.


Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: