Jag känner mig så orimligt glad idag. Jag vet inte riktigt varför, men det är väl en massa småsaker och livet i största allmänhet. Att jag somnade tidigt igår eftermiddag och sov ända till imorse (med några kortare avbrott av vakenhet emellanåt) har väl gjort sitt till - det är ju mycket lättare att vara på gott humör när en är riktigt utvilad...
Idag är sista dagen att skicka in årsredovisningarna för decemberboksluten till Bolagsverket. Jämte deklarationsdeadline den absolut stressigaste dagen på hela året. Men jag har tagit det lugnt och metodiskt och inte hetsat upp mig, och jag skickade iväg den sista av mina vid fyratiden i eftermiddags.
Idag är även första dagen av Stockholm Pride. Jag får se om jag åker dit någon dag under veckan, jag velar fram och tillbaka och har inte bokat några biljetter än. Men min fina chef kom in till mig idag och frågade om jag inte borde vara i Stockholm idag, för "det är sådan där festival nu" hade han sett på teve imorse. Så himla söt han är.
Imorgon jobbar jag min sista dag innan semestern och jag kommer nog bara jobba halvdag. Det känns konstigt. Jag har längtat efter denna välbehövliga ledighet, men nu när den väl är här känner jag paniken komma krypande. Herregud, jag börjar ju nästan klättra på väggarna bara jag ligger hemma och är sjuk några dagar - hur fan ska jag klara av fyra veckors semester?! Chefen sa att jag måste ta hand om mig, och han lät lite orolig. Och en kollega sa att jag är välkommen till kontoret någon dag då och då när jag tycker det blir för jobbigt med ledigheten. Det känns bra. Att de är rädda om mig och förstår hur jag fungerar.
Nu ska jag sova. Jag börjar bli ganska trött nu. Och jag behöver sova ordentligt om det ska bli en lika bra dag imorgon. Natti!
Det har typ blivit min lördagsrutin att sova halva dagen. 😪 Men när jag väl tog mig upp ur sängen gick jag faktiskt ut till busshållplatsen och åkte iväg till en loppis. Jag är nämligen på jakt efter en solspegel till hallen. Någonting liknande solen i Tangled... Men jag hittade ingenting. Det hade jag väl egentligen inte förväntat mig heller, de där gamla snirkliga stora solspeglarna finns typ ingenstans. Men men...jag kom ut bland folk en stund i alla fall.
Väl hemma igen satte jag mig vid symaskinen. Och efter några timmars arbete med syprojektet börjar jag nu betrakta klänningen som klar. Jag är dock osäker på om jag ska dekorera den ytterligare med band och rosetter längst ner på den rosa kjolen eller om den är bra som den är...? 🌸
Det finns hopp för mänskligheten. Imorse när jag kom till stolpen med det vidriga klistermärket fann jag hatpropagandan nedriven och hoprullad på marken. Så min svarta överstrykningspenna, som jag tänkt ändra budskapet med, fick ligga kvar i väskan. Det gjorde mig så glad. Att se att det finns fina, aktivistiska människor som reagerar mot det alltmer normaliserade hatet. Det finns hopp!
I mitt sovrumsfönster har jag dessa två figurer. En enhörning med fladdrande regnbågsfärgad man och svans, och en mindre och lite mer försynt zebra. Jag tänker att de båda två representerar mig - den ena när jag mår som bäst och den andra när jag mår som sämst. De fungerar lite som metaforer.
Idag har jag pendlat mellan båda dessa. Egentligen mår jag i allmänhet rätt bra nu, tycker jag, men det krävs ändå inte mycket för att jag ska ramla ner i mörkret...så det bra måendet är väl inte superstabilt precis. Imorse räckte det med att en administratör på vårdcentralen var snorkig emot mig för att jag skulle känna mig ledsen i flera timmar.
Jag skulle förnya mitt Theralen-recept, och jag skrev att jag ville ha fler än ett uttag utskrivet så att jag slipper förnya receptet varenda månad (eftersom det är en medicin jag ska ta tills vidare finns det liksom ingen mening med det). Och då fick jag till svar från administratören att "det är ALLTID läkaren som beslutar hur många uttag som ska skrivas ut". Som om jag inte visste det. Som om jag vore dum i huvudet. Som om jag behövde få det slängt i ansiktet med VERSALER att läkarna har total makt över behandlingen av min psykiska ohälsa. Så då föll jag ner i mörkret. Kände mig trampad på. Och när timmarna gick och det inte kom in något nytt recept på min medicinlista växte oron - tänk om den jävla häxan raderat min förfrågan om receptförnyelse?!
Men så - plötsligt händer det! Det nya Theralen-receptet dök upp, och läkaren (jag har aldrig hört talas om människan ifråga förut men det är uppenbarligen en vänlig själ) hade fixat så att jag får TVÅ uttag på det här receptet. För de flesta av mina mediciner får jag fyra uttag utskrivna åt gången, så det här kändes ju lite snålt, men det är bättre än innan i alla fall - nu behöver jag "bara" förnya varannan månad istället för varje...
Men att läkaren överhuvudtaget LYSSNADE på mig, det gjorde min dag. Efter det svävade jag omkring och var glad och trevlig och hjälpsam resten av arbetsdagen.
På hemvägen föll jag dock igen. För när jag stannade vid ett övergångsställe satt det ett stort hemskt klistermärke på stolpen där. En överkryssad regnbågsflagga och något dravel om att "krossa homolobbyn". Och avsvändaren var (föga förvånande) en välkänd rasistisk organisation. Det gjorde mig så himla ledsen. Att det finns så hemska människor här i stan, som lägger energi på att sprida HAT omkring sig. Tänk att någon faktiskt kommer på idén att göra detta, att införskaffa dessa vidriga klistermärken och sedan gå runt i Norrköping och sätta upp dem. Har de inget bättre för sig?! Var kommer denna ondska, detta hat, denna inskränkthet ifrån? Jag förstår verkligen inte. Och jag stärks i min övertygelse om att det vi i Pride-familjen gör för den här staden är superviktigt.
Imorgon tänker jag ta med redskap för att avlägsna otyget (om ingen annan redan hunnit göra det). Observera att en aldrig ska ta bort sådant där med fingrarna, för det händer att fanskapen sätter rakblad under klistermärkena för att skada sina meningsmotståndare.
Och efter jobbet tänker jag gå till apoteket och hämta ut mina Theralen-tabletter. Och nu tänker jag mest lyssna på Taylor och läsa kurslitteratur inför höstterminen. Sista svarsdag på antagningsbeskedet är i övermorgon, missa inte det!
Samtalet kring fikabordet på jobbet gled idag in på träning och någon frågade mig om jag fortfarande går på yoga. Jag svarade nej och förklarade att mitt yogaställe lagt ner. De föreslog då att jag kunde gå någon annanstans, och jag skruvade på mig och mumlade någonting ohörbart. Kände mig trängd och stressad. Men då sa kollegan som först tagit upp ämnet att det nog är jobbigt för mig att gå till ett nytt främmande ställe där jag aldrig varit förut och inte känner någon. Och alla köpte det, även om de tyckte att det var synd eftersom yogan är bra för mig. Jag kände mig omtumlad men glad över denna vändning i samtalet. Att känna att jag faktiskt är omgiven av människor som fattar hur jag fungerar (och inte fungerar). Jag ska försöka komma ihåg det när jag känner mig ensam och missförstådd...
Programmet för Stockholm Pride har (äntligen!) kommit. ❤💛💚💙💜💖 Jag har verkligen sett fram emot det, men när jag först kollade igenom det tidigare i veckan blev jag riktigt besviken. Hittade inte en enda programpunkt som det kändes värt att ta tåget till Stockholm för att uppleva. 😟 Men så kollade jag igen idag. Och plötsligt tyckte jag att en massa programpunkter verkade jättespännande, jag fick ihop ett helt dagsprogram och började kolla på tågbiljetter... 😀 Inte för att programmet hade ändrat sig nämnvärt de senaste dagarna...men mitt mående har ändrats desto mer, jag har känt mig lugn och harmonisk och glad större delen av dagen idag. Läskigt egentligen hur mycket måendet påverkar hur en uppfattar saker och ting... 😮
Det känns verkligen att det börjar dra ihop sig mot årets största deadline. Den 31 juli närmar sig obönhörligt och jag fattar inte hur alla årsredovisningar, deklarationer och revisioner ska hinna bli klara i tid...men så brukar det ju kännas varje år och det brukar på något mirakulöst sätt ordna sig. Och det gör det säkert i år också. Men fan, vad trött och sliten jag är! Skulle vilja sova flera dygn i sträck...en önskan jag verkar dela med mina kollegor och med andra stackare i branschen. 😪
Jag har haft en del stunder på sista tiden med extremt kort stubin när jag blivit förbannad och börjat fräsa och skrika för minsta lilla sak (tydliga tecken på att jag befinner mig under mycket stor press och balanserar på gränsen för vad jag pallar). Och dessa har följts av ångest och självförakt. För jag tycker verkligen inte om mig själv när jag blir sådär. Jag vill ju vara snäll och trevlig och allmänt behaglig att ha att göra med. Inte någon briserande bomb...
Men idag är det rätt stabilt. Mötte en hare vid halvsjutiden imorse på väg till jobbet. Så det var ju en fin start, som satte nivån för resten av dagen. 🐇 Idag har jag varit from som ett litet lamm. Och nu ska jag nog ta och räkna får... Natti natti från djurparken! 😜
Det har varit intensiva dagar den här helgen. I fredags fattade jag efter moget övervägande det mycket kloka beslutet att bara ha en studietakt på 50 procent i höst. Det känns bra. Vill ju hinna sy och skriva och ja...överhuvudtaget ha ett liv utanför jobbet och studierna.
På fredagskvällen var jag och syrran och mamma och en tjej i Pride-familjen på utomhusbio och såg Kyss mig (som vi i Pride-familjen fått välja, då det var "vår" utomhusbiokväll i fredags). Det var himla mysigt, men kallt - och vi kom inte hem förrän mitt i natten så jag var ju helt sönder dagen efter.
Men inte fick jag vila då heller. För jag och en kollega skulle iväg och bevittna en annan kollegas vigsel. Så det var på med finkläderna och iväg till kyrkan som gällde. Jag måste erkänna att det var fint, även om jag är lite smått mentalt allergisk mot både bröllop och religion. Bruden hade en klart Twilight-inspirerad klänning och håruppsättning och utgångsmusiken var "A Thousand Years", vilket fick mig att le lite. Utanför kyrkan höll jag mig i bakgrunden och kollegan som var med mig sa att jag inte behövde följa med fram och gratulera bruden, vilket kändes skönt. Det var väldigt mycket folk där och jag kände ingen annan än de två.
Hade inte hunnit vara hemma länge efter vigseln innan syrran och Livrädd och jag skulle iväg på utomhusteater och se Ronja Rövardotter. Det var en mycket fin uppsättning och jag kan mycket väl tänka mig att gå och se den igen.
Idag har jag återupptagit syprojektet. Det avstannade ju för tre veckor sedan när min värld rasade samman. Men nu känns livet ljust igen och saker och ting ser ut att ordna sig...så nu har kreativiteten vaknat till liv igen. Hade ambitionen att göra klart klänningen helt och hållet idag, men jag tror att jag sparar de sista detaljerna till någon annan dag.
Antagningsbeskedet till höstterminen har kommit och jag är antagen till genusvetenskap B. 😀 So far so good. Men jag är även antagen till både historia A och litteraturvetenskap C. Alla tre 30 hp-kurser på halvfart. Och jag vill läsa alla tre! Men det går ju inte. Inte ens jag kommer palla ett helt läsår med en studietakt på 150 procent parallellt med heltidsjobb. Så...vad ska jag göra?! 😯
Jag missade att ta mina kvällsmediciner igår kväll. För jag var inte vaken igår kväll! 😵 Jag somnade strax efter att jag skrivit det senaste inlägget och sedan sov jag typ ett halvt dygn. 😪😪😪 Herregud, jag blir verkligen utmattad av att jobba ute hos kund. Är lite orolig för hur det ska gå imorgon - då ska jag också jobba ute hos kund och på kvällen ska jag gå på utomhusbio som slutar mitt i natten...! 🤤
Ligger i sängen helt utslagen nu. Har jobbat ute hos kund hela dagen idag och det tar ju som bekant väldigt mycket mer energi än att jobba i tryggheten på kontoret. Så jag är helt slut nu. Hade tänkt städa efter jobbet idag, men vi får väl se hur det blir med den saken... 😪
På kundens gårdsplan imorse.
Där fanns denna lilla varelse. Den första katt jag klappat (och överhuvudtaget närmat mig) på över fem månader. Och det kändes faktiskt BRA. 🐈
Det ringde ett främmande 010-nummer imorse och jag svarade eftersom jag trodde att det var från vårdcentralen. Det var det inte, men däremot var det från psykkliniken i Linköping som psykologen och läkaren på vårdcentralen skulle remittera mig till. Remissen har kommit fram och de ringde för att erbjuda mig en tid hos en psykolog! Jag trodde knappt att det var sant.
De frågade om jag kunde komma redan på måndag, men jag förklarade att jag har asmycket på jobbet nu i juli och bad att få en tid i augusti istället. Dels för att det är sant (jag HAR ju asmycket på jobbet nu) och dels för att jag blev så överrumplad och nervös och känner att jag behöver få några veckor på mig att förbereda mig mentalt för min entré i Linköpings psykiatrivärld (som jag innerligt hoppas är bättre än Norrköpings).
Jag är glad över att remissen gått igenom så smidigt. Men jag vågar inte ta ut alltför mycket glädje innan jag faktiskt har fått komma dit och träffa dem. Kanske bjuder den här kliniken in till samtal varje gång de får en remiss och fäller avgörandet om de tänker ta emot mig som patient eller inte först efter det samtalet.
Där har vi ytterligare en källa till ångest. Prestationsångest så att det bara skriker om det. Känner press på mig att bete mig "rätt", må "rätt", ha en lagom dålig dag så de kan se att jag faktiskt har problem och behöver deras hjälp. Ja...typ så.
I helgen har mamma och jag varit i Dalarna. Min fina syster hade ordnat biljetter åt oss till en konsert med Malena Ernman och Helen Sjöholm i Dalhalla. Konserten var helt fantastisk och mamma och jag har haft en supermysig helg. Känner mig så glad och tacksam över min familj. ❤❤❤
Förväntansfulla resenärer på lördagsmorgonen.
Vacker resväg.
Malin på strövtåg i Leksand.
Mamma på strövtåg i Leksand.
Min lunch. Jättefin personal på restaurangen som dubbelkollade att det inte var någon form av jordnötter i maten och till och med fotade innehållsförteckningen till stekoljan och visade mig.
Vårt hotellrum i Siljansnäs.
Utsikten från hotellrummet. Tänk att bo såhär?! 💖
På väg ner i Dalhalla.
Scenen i Dalhalla. Jag har varit där några gånger förut, men aldrig i konsertsammanhang.
Nästan först på plats i vanlig ordning. 😜
Det var fotoförbud under själva konserten, så kan tyvärr inte visa några bilder från den.
5 300 människor i publiken och jag kände mig riktigt lugn större delen av tiden (förutom lite panik på slutet när alla skulle gå därifrån samtidigt).
Lämmeltåget på väg upp från Dalhalla.
Lite lagom astrött vid frukostbordet imorse. Vi var inte "hemma" på hotellet förrän kvart i ett inatt. 😪
Har tillbringat tre timmar hos frisören nu i eftermiddag/kväll. Och nu har jag äntligen uppnått det jag drömde om redan förra sommaren. Blont hår med rosa slingor. Och det är SÅ vackert! 😍
Nu känner jag mig rätt uppåt faktiskt. Tack vare min fantastiska frisör. Har annars varit rätt låg idag (efterdyningar av gårdagens panikattack). Var lite nojig över att gå till frisören idag på grund av detta, sist jag var där hade jag ju ägnat dagen åt att åka fram och tillbaka mellan psykakuten och vårdcentralen och var helt väck av min första Theralen-tablett...och jag vill liksom inte få rollen som Psykfallet i hennes ögon. Men idag pratade vi mycket om genus, Pride och HBTQ-frågor, så det livade ju upp mig en del. 👍
Får se vad de säger på jobbet när jag dyker upp där med chockrosa slingor imorgon. Men chefen har ju sagt att så länge jag inte färgar hela håret illgrönt så är det lugnt... 😜
Har varit hemma från jobbet idag. Kände mig himla risig imorse. Hängig, ont i halsen, snuvig. Har tillbringat större delen av dagen i sängen, sovit och kollat på Skam. Men imorgon tänker jag gå och jobba igen, oavsett hur jag mår fysiskt. Tänker att det är mindre risk att jag bryter ihop om jag håller mig sysselsatt. Nu ikväll har jag liksom legat på köksgolvet och gråtit och hyperventilerat. Så...jag går till jobbet imorgon.
Även en deppig lördag kan bjuda på glädjande nyheter
Inledde dagen med att gråta. Sedan tog jag tag i projektet att frosta av frysen, dels för att det verkligen behövdes och dels för att jag behövde få något annat att tänka på. På eftermiddagen lade jag mig och sov några timmar, och drömde mardrömmar om det som gör mig ledsen just nu. Har drömt om det varje gång jag sovit den här veckan. Ibland är det dock hoppfullt, när jag drömmer att det har ordnat sig...men så vaknar jag och inser att det fortfarande råder förödelse, och så blir jag ledsen igen.
När jag vaknade för en stund sedan var mitt Facebook-flöde fyllt av den glädjande nyheten om att det inte blir någon Bråvallafestival nästa år. Det uppges bero på att det är så mycket våldtäkter och sexuella ofredanden under festivalen. Även om jag tvivlar på att det är den främsta anledningen (det handlar nog egentligen mest om dålig ekonomi) gläder det mig att de lyfter frågan och sätter ner foten ordentligt på detta sätt. Har själv aldrig gått på festivalen, trots att jag bor i Norrköping, dels för den uppenbara anledningen att det är så jävla mycket folk där och dels för risken att bli våldtagen i publikhavet. Men märker ju ändå av den, genom att spårvagnarna är fullpackade till bristningsgränsen och lokaltidningarna fylls av nyheter om sexuella övergrepp. Så jag tycker mest det är skönt att eländet ska läggas ner.
