Jag är medveten om att gårdagens inlägg blev extremt kort. Men jag är hemma hos mamma och hennes karl, och vi skulle precis sätta oss och äta och se på film så jag hade inte riktigt tid att blogga egentligen. Filmen var en dramatisering av Enid Blytons liv...fy, vilken hemsk människa hon verkade vara! :O Säkert mådde hon dåligt...men det ursäktar inte hur jävlig hon var mot sina egna barn. Andras barn - sina beundrande läsare av Fem-böckerna - tog hon emot med öppna armar...men sina egna kunde hon knappt tåla, hon ville inte ha med dem att göra, förpassade dem till barnkammarens instängdhet och barnsköterskans sällskap.

 

Nu har jag förresten läst ut boken om melankolins historia som jag ägnat mig åt de senaste dagarna...

 

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här boken. Den tar med läsaren på en resa genom melankolins historia, med fokus på 1700-, 1800- och 1900-talet. Den får mig att börja ifrågasätta mina egna känslor av nedstämdhet och rädsla, faktiskt ifrågasätta hela systemet av diagnoser och orsaker och behandlingssätt. :O

 

De melankoliska känslorna, uttryckssätten och synen på dessa har varierat så kraftigt under historiens gång. Från svår synd, via obalans i kroppsvätskor och lättretliga nerver till hjärnans serotoninhalt. Har vi verkligen kommit till den slutgiltiga förklaringen nu, eller är detta bara ännu en i raden av teorier? Är dagens behandlingssätt de ultimata, är diagnoserna "korrekta"? :question: Hur mycket påverkas de upplevda känslorna av det samhälle vi lever i? Och hur "äkta" är den ångest vi upplever, med tanke på att ångestkänslorna varierat så mycket under historien vartefter att samhället har förändrats...

 

Förr hade melankolin hög status, den ansågs bara kunna drabba högt uppsatta personer (företrädesvis män) och de drabbade behandlades mycket respektfullt. På 1700-talet tillhörde det förväntat högreståndsbeteende att gråta, ta sig för pannan, svimma och på andra sätt uttrycka starka känslor i umgänget i salongerna. På 1800-talet slog det om och blev precis tvärtom, det som förväntades då var istället behärskning. Melankoliska personer ordinerades vistelser på kurorter, det ansågs nyttigt för individen själv och var dessutom bekvämt för de anhöriga att få den drabbade ur vägen, bort från frågor och skvaller.

 

Sekelskiftet 1900 (liksom 2000) har inneburit en "boom" för agorafobi och social fobi. Det kopplas till ett samhälle i drastisk förändring. "En samtids fobier berättar i uppförstorad form om livsvärldens upplevda hotbilder. [---] Fobierna liksom andra ångestformer är alltså samtidsspeglar" (Johannisson, s. 264). Det får mig att ifrågasätta min egen ångest. Var kommer den ifrån, är den "bara" en produkt av samtiden? :question: Mina symptom stämmer överens med det som står i läkarböckerna, jag kan checka av punkterna på listan över diagnoskriterierna för social fobi...liksom patienter på 1600-talet kunde berätta om den obalans de kände i sina kroppsvätskor och 1700-talets patienter om sina nervers känslighet och sin ömtålighet - helt i enlighet med den samtida läkarvetenskapens pekpinnar. Kände dåtidens patienter detsamma som jag känner idag, är det bara sättet att uttrycka och förstå det på som förändrats - eller har faktiskt känslorna i sig förändrats?

 

Jag vet inte om ni hänger med i dessa svindlande resonemang, det är knappt att jag hänger med själv. Men det är fascinerande - och skrämmande - att läsa om melankolins historia. Hur den gavs fysiska förklaringar i början (när det bara var det "fina" folket som ansågs kunna drabbas - man kunde ju inte kalla dem psykiskt sjuka liksom!) för att sedan övergå till ett psykiskt problem (när den spred sig från överklass till allmänhet, övergick från män till kvinnor - då ansågs den inte stå för samma "utvaldhet" och exklusivitet längre).

 

På sätt och vis känns det som om samhället var mer accepterande mot ångest förr (om vi nu bortser från de vidrigheter man utsatte patienterna på hospitalen för). Det var något man kunde tala relativt öppet om och det sågs inte alls som en svaghet så som det gör idag...det var något som ämbetsmän, professorer, studenter, författare och så vidare i det närmaste förväntades drabbas av. Ångesten sågs som ett uttryck för förfining, en oundviklig sida av det intellektuella.

 

Var ligger det åtråvärda i dagens melankoli? Förmodligen i emokulturen, i de svåra konstnärssjälarna, de plågade sångarna som dör unga och blir legender...och kändisarna som berättar om att de HAR mått dåligt (men sällan att de MÅR dåligt - det är något man berättar om först efteråt, när man är "frisk" och således har "lyckats").