Igår morse hade jag samtal med psykologen. Med anledning av förra veckans gråtfest inledde vi med att prata en del om min PM(D)S. Hon tipsade om Yasmin, men jag sa att jag ju tar Qlaira sedan över fyra år tillbaka och har märkt en avsevärd förbättring jämfört med innan jag började med det. Känner mig inte jättepepp på att mixtra med min medicinering. Dessutom har jag fått för mig att Qlaira och Yasmin väl ändå är ganska lika i hur de verkar...?

Vi slog i alla fall fast att jag inte ska fatta några stora och avgörande beslut under pågående PM(D)S och att jag ska undvika utmanande sociala situationer i möjligaste mån under de dagarna. Jag ska istället fokusera på förstärkare, att ta hand om mig själv och göra sådant som jag mår bra av.

Vi pratade även om när jag var värd för styrelsemötet i torsdags och den ångest det innebar. Som det här med att alla gick husesyn och hade en massa fina saker att säga om mitt hem. Hur jag omtolkar positiva saker som sägs och tänker att de säkert inte menar det egentligen, att detta grundar sig i rädsla för att det är läskigt att våga tro på positiva saker och att jag gör den här omtolkningen för att skydda mig själv. Tankeläsning är en djupt rotad vana hos mig som sker per automatik vid i princip all mänsklig interaktion jag hamnar i. Jag ska öva på att uppmärksamma när det sker, att våga tro på vad som faktiskt sägs, att ha fokus utåt istället för på mina negativa tankar. Vi konstaterade att den del av styrelsemötet som kändes mest hanterbar var själva mötesmomentet, när vi hade en dagordning som vi pratade utifrån och fokus hamnade på de frågor vi skulle behandla. Jag upplevde att allas fokus då flyttades från mig till dagordningen, men psykologen menade att jag sannolikt inte stått i centrum hela tiden innan heller utan att det helt enkelt var mitt EGET fokus som fick hjälp att flyttas från mig själv när jag fick något så konkret som en dagordning att rikta det mot istället. Och då upplevde jag det som att alla andra också gjorde den här fokusförflyttningen.

Det var en aha-upplevese. Och här introducerade psykologen mig för begreppen kognitiv fusion (inget avstånd/perspektiv mellan tankar och vem man är) och kognitiv defusion (skilja på sig själv och sina tankar, inte bli lika påverkad av tankar). Det förstnämnda stämmer in på mig. Jag har verkligen noll distans till mina tankar - "jag tänker såhär, alltså är jag såhär" (för att felcitera Descartes). Och därför behöver jag öva på att inte gå in i dem. När jag märker att de kommer ska jag beskriva dem, men utan att värdera dem. Psykologen pratade om mindfulness som en metod för detta. Att vara här och nu, inte i mina tankar.

Vi pratade även en del om min sömn, som varit relativt dålig på sista tiden. Jag har ju blivit ganska bortskämd med att sova rätt okej sedan jag började med min stämningsstabiliserande medicin i höstas, så jag är inte alls van vid att behöva ligga vaken till mitt i natten längre. Men så har det varit sista tiden, så nu har jag fått i läxa att föra sömndagbok. Och jag ska undvika tupplurar på dagtid och att använda mobilen precis innan jag ska sova.

Efter jobbet igår tillbringade jag fyra timmar hos frisören och blev rosa och fin i håret. Som vanligt hade vi väldigt givande samtal under kvällens gång och vi bestämde preliminärt att vi ska gå på teater tillsammans om typ två månader. ☺👍

Ikväll skulle jag egentligen ha gått till bågskytteklubben ett par timmar, men när jag stod i hallen och tog på mig jackan kände jag mig bara så himla trött, så jag kröp upp i soffan och spelade lite tevespel istället. Annars skulle min enda lediga kväll den här veckan ha varit imorgon. På fredag kväll ska jag på teater, hela lördagen kommer jag sitta i publiken vid en bågskyttetävling, på söndag ska syrran och mamma och jag gå på en musikal och efter det är det möte med Pride-familjen på söndagskvällen. Så jag är tämligen uppbokad. Med det i åtanke var det både skönt och välbehövligt att stanna hemma ikväll, men lite jobbigt känns det ju - jag hade ju sagt att jag skulle dit, och jag kommer ju inte ha tid att träna vid något annat tillfälle den här veckan. 😕

I måndags då? Då var jag förvisso ledig. Och då läste jag först kurslitteratur (typ veckans enda pluggande, befarar jag 😱), och sedan skaffade jag Netflix och maratontittade på nästan hela första säsongen av The Healing Powers of Dude. En jättefin och rolig serie som jag verkligen rekommenderar, oavsett om du har social fobi eller inte. 👍👍👍 Jag kanske återkommer med en mer utförlig recension senare när jag sett alla avsnitt (och har mer tid och ork att skriva)...