Gårdagens incident gjorde att jag kände mig orolig att samma sak skulle hända igen när jag gick till busshållplatsen imorse. Även om jag rent logiskt fattade att det inte skulle göra det. Men jag hade ändå ångest när jag närmade mig platsen där jag mötte psykkärringen. Imorse var gångvägen dock fri från psykkärringar, tack och lov. Och jag hade mamma i örat som support. Så jag tog mig tryggt och säkert fram till busshållplatsen och kunde åka till jobbet. 🙏❤️ 

 

Men jag har känt mig låg idag också. Inte som igår, utan en mer dämpad variant. Nedstämdheten som infaller efter att jag brutit ihop. En sorts skam, då jag klandrar mig själv för att jag tappat det så totalt. Och en jäkla massa tvivel på mig själv, min egen förmåga och min plats i tillvaron. En allmän skörhet. 

 

 

I övrigt har denna dag inneburit ovanligt mycket religiositet från ateisten Malin. 😅 På bussen imorse hade jag "God Help The Outcasts" från The Hunchback of Notre Dame på repeat på Spotify. Det har blivit lite av en tröstelåt för mig på sista tiden. 🙏 Och som om inte det vore nog - nu ikväll har jag suttit i en kyrka(!) och lyssnat på ett samtal med en nunna(!) från klostret här i Vadstena. 😅🙈 Och det var både intressant och riktigt roligt. 👍 Jag kände mig dock lite som en ulv i fårakläder där bland alla kristna människor. 🙈 Men det var en trevlig kväll, och jag är glad över att jag trotsade kylan och faktiskt gav mig iväg till kyrkan. 🙏