Jag mår inte så bra just nu. Känner mig låg, ledsen, omotiverad. Det känns som att det inte finns någon plats för mig, som att jag inte är önskvärd, som att allt jag gör är fel och ingenting är tillräckligt. (Och ja, jag har PM(D)S så in i helvete och jag hoppas innerligt att det "bara" är det, men jag är rädd att det inte är det.) 

 

I måndags skulle jag ha åkt till gymmet med kollegorna, men det blev inställt. Igår skulle jag ha pratat med min terapeut, men det blev också inställt. Idag hade jag tid hos min frisör och jag mer eller mindre väntade mig att det också skulle bli inställt, men det blev det inte. 

 

Jag var rädd att jag skulle börja gråta om jag satt där och pratade med henne (jag har gråtit lite på jobbet idag) så jag tänkte nästan ställa in själv...men jag är glad att jag inte gjorde det. Hon mådde själv skitdåligt idag, så vi kunde liksom stötta varandra. Jag blev så illa berörd av det hon berättade att jag började kallsvettas och blev illamående och fick be om ett glas vatten, för det kändes som att jag skulle svimma eller kräkas eller något. 

 

Inte för att jag anser att man bör jämföra lidanden, men på ett sätt var det ändå lite skönt att få lite perspektiv och inse att mitt liv inte är fullt SÅ jobbigt i alla fall.