Jag började känna mig lite risig redan i söndags, men det gjorde jag mitt bästa för att ignorera. Igår mådde jag ännu sämre, och försökte kurera mig så gott jag kunde. Imorse gick jag upp med den fasta föresatsen att gå och jobba idag. Men jag fick inse att det inte var någon bra idé, så jag sjukanmälde mig och återvände till sängen. 🤒 Och där har jag tillbringat större delen av dagen. Sträckläst två Anna Ahlund-romaner (Saker ingen ser och Ganska nära sanningen, jag kan varmt rekommendera båda - och även såklart Du, bara som jag ju blev helt golvad av när jag läste den 😍) och känt mig allmänt ynklig och eländig. Jag avskyr att vara sjuk. 😔

Det är jobbigt i sig att vara sjuk, men nästan ännu jobbigare är det att inte få hålla igång mina vardagsrutiner och gå till jobbet som vanligt. Jag har ju varit ledig några dagar nu och såg fram emot att få börja jobba igen, och ikväll skulle jag dessutom ha ätit middag med Pride-familjen...och så blev det inte så. 🙁 Jag har märkt hur nedstämdheten smugit sig på idag, som en mörk skugga. Jag blir rastlös, ängslig, börjar tänka för mycket...det är inte bra för mig att gå hemma såhär. Jag vill verkligen gå och jobba imorgon, men hyser inga större förhoppningar om att jag kommer vakna upp symptomfri imorgon bitti. 😕 Pride-familjen umgicks jag med en stund via videolänk förut, och det var trevligt men inte detsamma som att ses IRL. Måtte jag bli frisk snart... 🙏