Från det ena till det andra

Igår var en mycket intensiv dag (som så många av mina dagar verkar vara nuförtiden). På morgonen kom fotografen tillbaka till kontoret för att göra ett nytt försök att ta en porträttbild av mig till hemsidan. Hon riktade displayen så att jag kunde se den och så ställde hon in tidsfördröjning så att jag skulle kunna knäppa bilderna själv och så lämnade hon rummet och stängde dörren efter sig. Underbara människa! Jag fick sitta där i lugn och ro alldeles ensam och knäppa hur många bilder jag ville. Och jag tror att jag till slut lyckades ta en som blev någorlunda bra. 👍

 
På eftermiddagen hade jag möte med en kund som jag aldrig träffat innan. Så när fotograferingsångesten lagt sig ersattes den mycket snart av mötesångest istället. Jag gick och var nojig i typ fem timmar...och sedan var det över på typ en kvart - och det gick jättebra. Som det brukar. Att jag aldrig lär mig... 😒
 
På kvällen gick Livrädd och jag på publikrepetitionen av Mycket väsen för ingenting. Det var en ganska förutsägbar men ändå riktigt rolig pjäs. Och bortsett från att skådespelarna fick be sufflösen om text ibland och att en scen fick brytas för att en trappa inte snurrade runt som den skulle och att det inte var någon ordentlig avtackning i slutet så kändes det inte alls som en repetition utan som en färdig föreställning. Och det är väl tur, med tanke på att det är premiär på lördag...
 
Jag hade dock inte riktigt räknat med att det skulle vara en hel föreställning och att den således skulle sluta så sent...jag somnade inte förrän efter elva igår kväll - och sedan skulle jag gå upp klockan sex imorse och jobba ute hos kund nästan hela dagen. Så jag är minst sagt astrött nu. Dessutom börjar jag känna mig sjuk - jag får mer och mer ont i halsen. 😕 Hoppas att det går över snart, för det här har jag verkligen inte tid med.

Kommentarer
Jane 83

Vilken bra fotograf! Härligt med människor som tar saker på allvar! Och det där med att vara nervös i flera timmar för att det sen går bra "som vanligt", känner igen!! Så fascinerande med denna sociala ångest, att trots positiva erfarenheter så hinner den växa sig så stark varje gång ändå! Väntar med fasa på hur jag ska hantera en verklig katastrof! 😜 som kanske då aldrig kommer, förmodligen inte...

Svar: Jaa, så himla skönt att mötas av förståelse! 👍 Alltså, det är så frustrerande att jag aldrig lär mig, jag borde ju komma ihåg att det brukar gå bra, men näääe 😧
The Worrying Kind

2017-10-01 @ 00:07:57

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback