För det första är jag överlag inte så förtjust i Linköping. Det är så himla kallt där. Dels klimatmässigt (det är alltid lägre temperatur där än hemma i Norrköping) men även i hur folk är emot varandra. Det är ett kallare samhälle liksom.

Detta är någonting jag har i bakhuvudet, så min grundinställning när jag satte mig på tåget till Linköping i eftermiddags var väl inte den bästa kanske... Men det bekräftades ju när jag kom fram till teatern. Jag har blivit så bortskämd med hur glada personalen på teatern i Norrköping blir av att se mig där, så att i Linköping bara mötas av ett torrt "Har du studentlegitimation?" var lite av en chock. Har aldrig behövt visa det vid något av mina 14 tidigare musikalbesök. Men den här herren ville absolut se det. Och han nöjde sig inte med att bara SE det, han klickade på det för att se att jag verkligen var inloggad i Studentkortet-appen och inte bara hade en screenshot av någon annans studentlegitimation i mobilen. 😒 

Något stött över att bli misstänkliggjord på detta vis gick jag in för att hänga av mig mina ytterkläder. Och där väntade nästa besvikelse. Teatern i Linköping är inte alls lika vacker som den "hemma". Mycket mindre, modernare, stelare - och med skitfula heltäckningsmattor på golvet. Urk.

Men allt det där kan jag mycket väl leva med. Både bemötandet och den relativt trista miljön. Vad jag däremot inte kan leva med är det som hände när jag väl satt inne i salongen och väntade på att föreställningen skulle börja. Jag kände det i luften, det där plågsamt välbekanta och jävligt obehagliga - att någon i närheten åt jordnötter. 😨😲😢

Jag lokaliserade faran ganska snart - en gul liten påse hos två tjejer som satt snett framför mig. Som jag såg det hade jag då tre alternativ:

Alternativ 1: Försöka härda ut de närmaste tre timmarna. Vilket inte alls var något alternativ - för det skulle jag inte överleva. På riktigt. Jag mådde redan dåligt. 😢

Alternativ 2: Dra därifrån, skita i alltihop och bara åka hem igen. Förmodligen det klokaste alternativet, men inget som kändes särskilt lockande.

Alternativ 3: Faktiskt ta mod till mig och säga till tjejerna att det är väldigt farligt för mig att de sitter där och äter jordnötter.

Och tro det eller ej, men jag knackade faktiskt den ena tjejen på axeln och bad dem låta bli att äta av innehållet i påsen för att jag är allergisk och känner av det i luften. De blev helt förbluffade, verkade inte ha hört talas om något sådant men gick ändå med på att stoppa ner påsen i väskan. Jag tackade och började rota efter mina allergimediciner.

Den där magiska känslan som alltid infinner sig när orkestern börjar spela, Georges kommer in på scenen och hälsar publiken välkomna och ridån går upp för Les Cagelles som börjar sjunga och dansa...den känslan uteblev helt. För då satt jag och petade i mig antihistamintabletter och hade dödsångest. 😢

Och detta höll i sig under hela föreställningen. Ensemblen gav en helt fantastisk föreställning precis som vanligt, men jag kunde inte njuta av den fullt ut. Jag var så förbannat fokuserad på mina luftvägar och eventuella försämringar (skulle jag behöva ta adrenalinsprutor också utöver antihistamintabletterna, skulle jag behöva ringa 112...?).

Men som ni märker överlevde jag. Jag ligger nu hemma i sängen och gosar med min älskade kisse (som blir piggare och piggare för varje dag ❤). Jag har två musikalbesök till inplanerade i februari, och jag kan bara hoppas att det blir betydligt mer positiva upplevelser än idag. Spontant känner jag inte alls någon lust att åka dit igen...men undvikandebeteende har ju aldrig fört något gott med sig, och såhär strax före mens är jag ju alltid lite extra negativ så jag bör väl inte fatta några beslut just nu kanske.

Alltså bör jag väl inte heller bry mig om de här hopplöshetskänslorna som kommer över mig ikväll. Känslorna av att det inte finns plats för mig ute i samhället. Jag menar, både min kropp och mitt psyke (allergi och social fobi) verkar ju jobba stenhårt på att jag ska hålla mig hemma, där inget farligt kan hända mig. Jag är inte anpassad för att vistas bland andra människor. 😔

Men som sagt, jag ska ha mens snart...jag känner mig säkert mer hoppfull snart igen...hoppas jag. 😒

Jag hade SJ Prio-poäng som förföll vid nyår, så istället för att ta pendeln till Linköping åkte jag förstaklass med SJ. Lite vardagslyx sådär. 😜

Framme vid målet och mycket förväntansfull. 💖

Först på plats såklart. Färdtjänsten, som också brukar vara tidig, kom en stund senare. 😜

Mercedes in action. 💖 I förgrunden syns de två jordnötsätarna. 😒

Sedvanligt nedstämd efter första akten, kombinerat med chock och dödsångest efter jordnötsincidenten. 😔

Inte alls lika sprudlande lycklig som jag brukar vara på väg hem från musikalen.