Jag freakade idag på jobbet. Vi har en ny kund på ingång och på något jävla vänster hamnade det på mitt bord att vara kontaktperson såhär i inledningsskedet. 

 

Om det är jobbigt för mig med kundkontakter i största allmänhet så är det rent helvetiskt med NYA kundkontakter. Jag känner mig så fruktansvärt osäker, är rädd att göra bort mig på något sätt och misslyckas med det elementära att göra Ett Gott Intryck. 

 

Det hjälper inte att den här kunden är supertrevlig och positiv och samarbetsvillig. Efter en vecka (som väl objektivt sett har gått rätt bra) känner jag mig som ett känslomässigt vrak. Det har stört min nattsömn, min koncentrationsförmåga och mitt välmående i allmänhet. 

 

Så idag lomade jag gråtfärdig in till en kollega och kröp upp i hans besöksfåtölj och erkände att jag mår dåligt av det hela och mer eller mindre tiggde och bad honom om att han skulle ta över den här kontakten. Vilket han gjorde! 

 

Ångestmonstret hånskrattade åt mitt totala misslyckande, men det kändes så skönt att slippa det här berget på mina axlar så jag lyckades nästan stänga de mentala gliringarna ute. Jag såg min kollega som en riddare som kom inridande på sin vita häst och räddade mig ur min nöd. 

 

Lite senare kom kollegan in till mig och satte sig i min besöksstol för att diskutera hur vi bäst ska lägga upp det här med kundkontakter i framtiden. Kontentan var att jag ska få så lite som möjligt av det eländet och fokusera på de kunskapsmässigt mer krävande bitarna av jobbet, medan andra mer sociala personer får fokusera på det som bara är nedbrytande för mig att hålla på med. Sedan vill han såklart (och det vill jag också) att jag tränar på att ha kontakter också, men i en måttlig utsträckning som känns hanterbar. 

 

Jag är så glad över att få vara i Körsbärsdalen, där jag möts av så mycket förståelse för mina problem. 😊