Är fruktansvärt trött nu. Har tillbringat hela dagen hos mormor, och hon var så himla virrig idag. Det gör mig inte helt knäckt längre att se henne sådan, men visst tar det otroligt mycket energi. Min fina, älskade lilla mormor...det är i alla fall en tröst att hon själv inte verkar lida av det, hon verkar tvärtom rätt tillfreds med tillvaron. ❤ 

 

Jag är så rädd för att det även kommer hända mig någon gång i framtiden, det är ju ärftligt. Jag vill verkligen inte gå omkring i min egen lilla bubbla och inte kunna klara mig själv och inte förstå vad som händer runtomkring. Även om det kanske kommer vara skönt för mig när jag väl befinner mig där, så känns tanken i nuläget mest deprimerande och skrämmande. Dock är det ju ett långt långt lååångt tag kvar till detta eventuella framtidsscenario, så jag behöver ju inte börja noja redan.