Jag är ovanligt labil just nu (även för att vara jag). De sista två kvällarna har det inte funnits någon ände på tårflödet, jag har känt mig så bottenlöst förtvivlad att jag blivit riktigt rädd för mig själv. Jag har umgåtts med familjen hela helgen och de har varit så gulliga emot mig, men så fort jag kryper ner i sängen på kvällen börjar jag storgråta. 

 

Jag misstänker, hoppas och tror att det hela beror på att min första månad med Qlaira närmar sig sitt slut (vilket betyder att mensen är i antågande). Så det är väl en massa hormoner som far runt och ställer till det. Förhoppningsvis kommer det att stabiliseras så småningom, när min kropp vant sig vid de nya tabletterna. Jag hoppas det blir snart! 

 

Jag vill inte vara såhär ledsen, känna mig såhär värdelös och vara uppfylld av en sådan meningslöshetskänsla. Livet är ju fint, saker och ting verkar ordna upp sig till det bästa och det finns egentligen ingen anledning för mig att må dåligt. 

 

Ska snart gå och lägga mig. Jag hoppas innerligt att den här kvällen och natten blir lugnare än de båda föregående. Jag behöver verkligen få sova!