Jag fruktade för mitt liv imorse. På riktigt.

 

Det hela sattes igång av att rubriken till en tidningsartikel dök upp i mitt Facebook-flöde imorse. En man, i samma ålder och samma stadsdel som min chef, blev utsatt för ett mordförsök igår kväll.

 

Jag var övertygad om att han låg på sjukhus och svävade mellan liv och död. Men jag ringde inte och kollade. Dels för att jag naturligtvis helst inte ringer telefonsamtal, dels för att klockan var typ 6 på morgonen och dels för att jag skulle få panik om jag ringde och han inte svarade.

 

Man vet aldrig vad psykfall kan ta sig till. (Inte sådana light-psykfall som jag alltså, utan riktigt störda människor.) Hur ska man veta om hot bör tas på allvar eller inte? Och om hen nu gett sig på chefen, varför skulle hen inte ge sig på mig också? "Vänta du, Malin! Din dag kommer också, det kan du vara säker på!" Orden var obehagliga när jag fick dem slungade emot mig i somras, men nu fick de riktigt skräckinjagande proportioner.

 

Jag hade syrran i mobilen hela vägen till jobbet imorse, och jag gick inte riktigt samma väg som jag brukar. Varenda människa jag mötte var en potentiell mördare och jag hoppade högt varje gång någon närmade sig bakom mig. Jag kollade innergården och trapphuset noga, fumlade med nycklarna och skyndade mig in.

 

Allt gick bra. Efter lite efterforskningar kunde jag konstatera att mordförsöket skett på en helt annan adress än där chefen bor. Och en stund senare dök han upp i Körsbärsdalen, helt välbehållen. Och jag kunde äntligen slappna av.