Idag har jag varit på visning av en bostadsrätt som är till salu. Ett väldigt spontant beslut (såg annonsen i fredags kväll) och jag hann ångra det ungefär en miljon gånger, så det var tur att syrran följde med mig dit och gång på gång hävdade att jag visst ville gå när jag så envist vrålade att jag inte alls ville det.

 

Shit, vad vuxet det kändes! :O Blev mottagen i dörren av mäklaren (en alldeles otroligt söt flicka - vilket gjorde mig ÄNNU mer nervös!) som skakade hand med mig och gav mig en broschyr. Och jag blev helt kär i lägenheten. Så vacker! Och så stor! Och så...dyr.

 

Misstänker starkt att det är ett bögpar som har bott där innan. För det första var inredningen EXTREMT smakfull. Och för det andra var garderoben full av killkläder - men det fanns inga tjejkläder. Och mäklaren sa att säljarna var två personer. Så...då blev jag ju ännu mer positivt inställd till att flytta in där. :D

 

Men som sagt, det skulle bli satans dyrt för mig. Det är liksom meningen att man ska bo minst två personer där. Jag skulle kanske ha råd med det - men då skulle jag inte ha råd med så värst mycket annat. Och jag vill faktiskt kunna göra andra saker än att bara bo!

 

Dessutom tror jag inte att jag vill vara med i någon bostadsrättsförening. Jag föreställer mig att man förväntas umgås en massa med sina grannar och delta i trädgårdsdagar och annat påfrestande. :S Så jag föredrar nog att fortsätta bo i hyresrätt.

 

Mäklaren kommer att ringa till mig i början av veckan. Känns himla jobbigt och jag vet inte alls vad jag ska säga och jag skulle föredra att låta bli att svara överhuvudtaget (men syrran säger att jag måste svara ändå). Hoppas att hon nöjer sig med ett "nej, jag får nog avstå från att delta i budgivningen" och inte ställer en massa jobbiga följdfrågor.