I förmiddags fick jag ett mess från en kille jag bara träffat en enda gång i hela mitt liv och som jag trodde att jag inte skulle träffa igen förrän om sisådär ett år, på nästa årsmöte (han är med i djurrättsföreningen där jag är revisor). Han ville komma förbi med ett papper som jag måste skriva under. Och han ville komma redan samma dag! Till mitt jobb!
Sådana här saker kräver mental förberedelse. Och det hinner jag inte med på så kort tid (om jag är inställd på att träffa någon "om ett år" är jag inte beredd på att planerna ändras till "samma dag" hux flux bara sådär). Men självklart skrev jag inte "nej, du får komma nästa vecka istället eller allra helst skicka dokumentet på posten" utan jag svarade att "du får gärna komma förbi". Och sedan var jag hyperstressad i flera timmar - tills han meddelade att han kommer imorgon istället.
Det var som om luften gick ur en ballong. Jag kände mig så himla lättad. Puh! Ett ångestmoment mindre.
Men det dröjde inte länge innan lättnaden byttes ut mot irritation. För det första slipper jag inte ifrån situationen utan jag skjuter bara upp den till ett senare tillfälle - och det kallas undvikandebeteende och är väldigt kontraproduktivt och inte något jag borde ägna mig åt. Och för det andra verkar den här killen jättetrevlig och hans besök på kontoret kommer att ta max fem minuter, jag ska liksom "bara" släppa in honom och småprata lite med honom och skriva under det där papperet och sedan kommer han att gå igen - så rent logiskt finns det ingen anledning att jag stressar upp mig på det här viset.
Och sedan kommer det dåliga samvetet. Varför reagerar jag som om denna mycket trevliga individ vore något mycket obehagligt?! Han har aldrig gjort mig något illa och han kommer förmodligen aldrig göra det heller. Tja...det är såhär jag är, helt enkelt. Det har inte med honom att göra, det har inte med någon alls att göra...utom mig själv och mitt Ångestmonster.
Alltid svårt när det är personer man inte har träffat speciellt mycket. Men jag tycker inte detta låter som undvikandebeteende eftersom du faktiskt skrev att han kunde komma samma dag. Det var han själv som sköt på mötet. Så ta inte på dig för mycket!
Svar:Nej, det är sant...men den omedelbara lättnaden och de efterföljande negativa känslorna var desamma som vid undvikandebeteende.
The Worrying Kind
2014-03-10 @ 21:29:17
Lillasyster
Tänk att han är bög, så kommer du vara fnissi-fniss-trevlig mot honom ;)
Svar:Tihi... ;-) Men gu' så dant, då kommer han ju tro att jag är intresserad av honom! :-O
The Worrying Kind
2014-03-10 @ 22:05:47
Julia
Blir så himla glad över att du delar av dig av sånt här! Missförstå mig inte, jag önskar mer än allt att såna här saker inte existerade, att du och alla likasinnade inte behövde känna såhär. Men jag känner verkligen igen mig i vad du skriver och blir så glad över att någon annan verkligen känner som jag!
Får ofta höra av mina kompisar "jo jag tycker också att det är jobbigt att göra presentationer och liknande, är alltid nervös" men det är verkligen inte samma sak. Det är allt från presentationer, som att gå förbi en folkgrupp till såna enkla vardagsgrejer som helt enkelt.. kaosar för en person med social fobi.
Ville bara säga tack, känner mig som en lite mindre ensam själ här ute!
Svar:Tack, vad fin du är. :-) Och ja, visst är det störande med folk som tror att de fattar fast de inte alls fattar...jag får typ en mental allergisk reaktion när någon "förstående" person säger att "jamen, jag var också lite blyg när jag var i din ålder men det går över". En gång skulle jag delta i en Våga Tala-kurs, men jag gick därifrån redan efter halva första kurstillfället...jag var den enda som var alldeles skräckslagen och vägrade säga ett knyst medan de andra bara tyckte att det var "lite pinsamt" att stå och prata inför gruppen.
The Worrying Kind
2014-03-10 @ 23:21:56
Kristin
Var länge sen jag var in här och läste, så ville bara säga 'hej' :)
