Idag har syrran och jag träffat YOHIO. Kände mig (och betedde mig förmodligen också) som en starstrucked liten fjortis. Men vad spelar det för roll...jag var lycklig, det var underbart, han var så fin. :)

 

Vid autografbordet sa jag "hej" med ett fånflin när jag kom fram och "tack" med ännu ett fånflin när jag fick mina tre(!) autografer och sedan kom jag mig inte för att säga någonting mer (men det får väl ändå betraktas som ett framsteg - vid förra signeringen sa jag inte ett knyst, jag bara log lite blygt emot honom).

 

Syrran skötte fotandet (bilder kommer förmodligen imorgon) och tog hand om lilla mig och påminde mig med jämna mellanrum om att jag måste andas (jag har en tendens att glömma bort det). Jag köpte en T-shirt, filmade själva uppträdandet (se video nedan) och försökte att inte falla i tusen bitar av kombinationen lycka och ångest.

 

Någon (som inte vill kännas vid att hen var där och som jag därför inte tänker nämna vid namn) ställde sig i autografkön och fixade såväl signerad skiva som plansch med mig i åtanke eftersom hen vet att jag för det första älskar YOHIO och för det andra ofta undviker signeringar med diverse idoler eftersom jag tycker att det är jobbigt. Men se, när motivationen är riktigt stark så vinner faktiskt andra sidor av mig själv över den sida som är Ångestmonstret (och YOHIO utgör de facto en väääldigt stark motivation för mig). Så...a certain someone får vackert behålla sin skiva och sin plansch...och kanske äntligen erkänna att hen faktiskt också gillar YOHIO. ;) Herregud, vem kan låta bli att älska YOHIO?!