Ni ser de pyttesmå lila fyrkanterna som omgärdas av delar av scenen? Där ska syrran och jag stå, tillsammans med cirka 200 andra Swifties. Då kan ni ju föreställa er hur satans stor den där arenan är. Och hur otroligt lyckligt lottade vi är.

 

Det gör mig rädd. Tänk om det inte blir av! Jag oroar mig fortfarande för att det ska bli något krångel - med tåget, med flyget, med inresetillstånden, med passen, med konsertbiljetterna...det finns så sjukt mycket som kan gå på tok!

 

Jag tror jag dör om det här inte blir av. (Och om det trots allt faktiskt BLIR av så lär jag väl dö då också - av en kombination av total lycka och förlamande skräck.)