Oj. Ni får ursäkta den bristande uppdateringen. Men det tog ett dygn(!) att resa från hotellet i Castro hem till lägenheten i Norrköping. Och sedan tog det ytterligare över ett dygn att sova mig utvilad. Nu börjar jag känna mig som människa igen, så här kommer äntligen ett litet livstecken från mig.

 

Det känns väldigt konstigt att vara tillbaka i Sverige. Jag gick en sväng till affären igår eftermiddag, under en av mina pauser av vakenhet i maratonsömnen, och förundrades över hur annorlunda allting kändes. Alla människor pratade svenska. Inga regnbågsflaggor vajade från fönstren. Inga pojkar gick och höll varandras händer. Ingen fjolla satt och sjöng högt i falsett på någon parkbänk. Bilarna tutade inte hysteriskt åt varandra i korsningarna. Träden intill trottoaren var inte palmer. Kassörskan i mataffären sa "hej hej" istället för "hello miss, how are you today". Allting är så tyst och lugnt och...behärskat! Jag känner mig som en främling i mitt eget land, i min egen stad. Men det går väl över snart, antar jag.

 

Jag skulle vilja lägga upp en massa bilder från resan (vi tog över tusen stycken!) men de flesta finns i syrrans kamera eftersom jag inte vågade flasha med min dyrbara dutt-dutt-telefon alltför mycket på främmande platser. Så ni får vänta lite, tills jag får möjlighet att lägga in bilderna i datorn.

 

Men på YouTube finns det resurser minsann! Massor av videor från konserten, och man skymtar faktiskt mig i flera av dem...