Jag håller på och läser igenom gamla flickböcker, och igår kväll kom jag fram till ett kapitel i Skolflickor av Jeanna Oterdahl (1924) med hög igenkännighetsfaktor...


Daisy hade svårt att följa med. [...] Hon var visst inte obegåvad. Hon passade bara inte för skolplugg. Om någon kom över henne med en alltför hastig fråga, kunde hon bli fullkomligt vettskrämd. Då stod det totalt stilla, och hon var i stånd att svara rakt uppåt väggarna. [...] Men Daisy var i hög grad oberäknelig. Om hon var ledsen, över vad det vara månde, om hon kände sig det ringaste skrämd, var det som förgjort.

Så är det. Precis så. Så blev det på anställningsintervjun i måndags, och så blir det alla gånger när ångesten får mig i sitt grepp. Då blir det helt tomt i huvudet, oavsett hur väl förberedd jag är eller hur väl jag egentligen vet svaret på det som efterfrågas. Det är bara borta. :(