Jag älskar våren. Men den har vissa "biverkningar" som jag är mindre förtjust i - och då menar jag inte främst mina allergier, utan alla dessa MÄNNISKOR som ploppar upp som svampar ur marken.

Jag har precis varit till affären och större delen av vägen dit går genom en park. Med en lekplats (= massor av barn). Och bänkar (= massor av alkisar, fast inte just ikväll faktiskt). Och så har vi ju hundar med tillhörande hundägare, parkarbetare, pensionärer med rullatorer, stora barnfamiljer, ungdomsgäng, joggare och andra obehagliga individer.

Konstant liv och rörelse. Massor av faror som lurar överallt. Bollar som kan komma flygande, som man kan få i huvudet - eller ännu värre, bli tvungen att sparka tillbaka. Alkisar som ropar efter en. Barn som håller på att lära sig att cykla och vinglar kors och tvärs över gångvägen. Barn som leker och kommer springande från ingenstans framför näsan på en. Rullatorer/barnvagnar/stora sällskap som blockerar vägen så man måste gå i snigelfart bakom jättelänge och känna sig jättedum för att man gör det. Hundar som kommer fram och ska nosa eller springer framför en så man nästan snubblar över kopplet.

Och när jag äntligen tagit mig igenom parken med livet i behåll och kom in på gårdsplanen med tårarna stigande i ögonen - vad hände då? Jag mötte två grannar. Och jag fylldes av skräck och pep fram ett "hej" med stor möda. Och de bara blängde på mig någon sekund och tittade sedan bort. Det kanske inte verkar som någon stor grej, men det var HEMSKT. Och jag skyndade mig in i tryggheten i lägenheten, glad över att inte behöva gå ut något mer idag.

Men imorgon bitti måste jag ut igen. Jag har en tid hos tandläkaren. Men förhoppningsvis ligger de flesta av parkens invånare fortfarande hemma och sover då.