Idag började jag jobba igen. Jag är fortfarande väldigt matt, och började dessutom må sämre igen under helgen...men jag kan väl inte vara hemma hur länge som helst heller. Nu fick det vara nog. Vid lunchtid var jag färdig att gå och lägga mig, men jag bet ihop och härdade ut hela dagen. Det var en enorm prestation bara att sitta upp framför datorn så länge, och så försöka göra ett bra jobb utöver det. Men det fungerade rätt okej ändå. Det känns trots allt skönt att återuppta vardagsrutinerna igen.

Efter jobbet hade jag samtal med min terapeut. Och hon släppte den ytterst oväntade bomben att hon kommer sluta inom psykiatrin och börja jobba på en vårdcentral istället. Så jag kommer bara få gå kvar hos henne fram till juni. 😱😱😱 Ångestmonstret drog igång stora katastroflarmet inom mig vid detta hemska tillkännagivande. Terapeuten sa en massa fina saker om att jag har utvecklats jättemycket sedan vi började prata med varandra och att jag är riktigt funktionell i min vardag och utmanar mig själv och fyller mitt liv med meningsfulla saker att göra, hon tror att jag kommer klara mig riktigt bra. Jag delar inte riktigt hennes bild och övertygelse, men jag hoppas ändå att det ligger en del i det hon säger även om jag har svårt att se det själv. Visst fattar jag att hon inte kan ta hand om mig för resten av mitt liv...men en del av mig vill väldigt gärna att hon ska göra det (och ja, jag är medveten om att det är ett säkerhetsbeteende från min sida att alltid ha tillgång till en samtalskontakt). Uuääähh, det här var verkligen ingen rolig nyhet. 😫 Hon bad mig fundera över vad jag vill att vi ska fokusera på under den tid vi har kvar. Men just nu kan jag inte riktigt tänka klart, måste smälta detta och sansa mig lite först. 😖