I torsdags började jag gråta på jobbet - inför en kollega. Han verkade dock förstå anledningen. Jag har så höga krav på mig själv och vill alltid göra bra ifrån mig, och kombinationen extrem tidspress och arbetsuppgifter som ligger lite utanför mitt primära kompetensområde är inte direkt rätt förutsättningar för att det ska bli ett bra resultat. Och då blir jag superstressad och pressad och börjar gråta av frustration över att inte kunna vara så duktig som jag vill vara. 

 

Och som alltid efter att jag har gråtit på jobbet blir jag nedstämd och känner mig misslyckad över att jag gjort det, så sedan var ju resten av dagen mer eller mindre förstörd. Syrran peppade mig när jag kom hem på eftermiddagen (vilket hon är himla bra på ❤️), så till slut kändes det väl ganska okej. Men det tar himla lång tid att komma tillbaka till normaltillståndet efter ett sådant här "nederlag". 

 

Något som också hjälpte till att höja min sinnesstämning i torsdags eftermiddag och kväll var att den nya tvättmaskinen kommit under dagen. Han som skulle installera den hade flaggat för att den kanske inte skulle komma förrän nästa vecka, så när han ringde på torsdagsförmiddagen och sa att de höll på att bära in den i lägenheten blev jag överlycklig. Har "bara" varit utan tvättmaskin i lite mindre än en vecka, men det har varit himla jobbigt - speciellt eftersom jag inte visste hur länge det skulle vara. Jag är ju van vid att tvätta 3-4 maskiner i veckan, så det här har varit väldigt besvärligt. Dagens i-landsproblem, jag vet...