Festinbjudan och teaterkväll

Jag inledde dagen med att få en inbjudan till en 40-årsfest i slutet av maj. Det är en tjej i Pride-familjen som fyller år och hon skrev till mig på Facebook och frågade om jag ville komma då (en mer formell och detaljerad inbjudan kommer senare). Min första känsla var ren glädje. ☺ Men paniken var förstås inte långt efter. 😱 Så det var med skräckblandad förtjusning jag tackade ja till inbjudan. Och jag har redan börjat både se fram emot och noja över denna storslagna tillställning som ligger flera månader framåt i tiden... Vilka kommer vara där, vad ska vi göra, kommer jag kunna hantera det, vad ska jag ens ge henne i present?! Jag känner mig uppstressad över att inte veta det. Men jag får väl vänta och se vad som står i inbjudan, och kanske diskutera presentidéer med övriga Pride-familjen... 💖🏳️‍🌈

Jag avslutade dagen med att gå och se premiären av spoken word-föreställningen Reflekterad olydnad av och med Farhiya Feysal ("Ortens bästa poet" 2018) på X-scenen. En väldigt stark upplevelse som jag varmt rekommenderar er alla att ta del av. ✊♀️ Jag är glad att jag tog mig in i salongen, trots allt. På grund av tågförseningar (delar av både teaterteamet och publiken befann sig ombord på det försenade tåget) blev starten av föreställningen nämligen försenad, så vi stod och trängdes i en varm och alltmer fullpackad foajé innan vi blev insläppta i salongen och jag kände mig så utsatt och i vägen och insåg hur panikattacken snart var ett faktum. Jag var väldigt nära att fly fältet och gå hem istället. Men det gjorde jag alltså inte (heja mig för det 👏). Nu när jag kommit hem efter föreställningen och scrollar igenom Facebook-flödet så inser jag att åtminstone två personer jag är bekant med var där ikväll. Och det känns bara så pinsamt att jag inte märkte det - i synnerhet som jag faktiskt SÅG en av personerna (men eftersom jag har skitsvårt för att känna igen folk så insåg jag inte att det var han förrän han publicerade en selfie från kvällen på Facebook). Däremot såg jag flera andra personer som jag tyckte mig känna igen - men jag var inte säker på om jag faktiskt kände dem eller om jag kände igen dem för att de var någon typ av kändisar eller om de helt enkelt bara påminde om någon som jag känner eller som är känd. 😵 Jag vågade hur som helst inte ta risken att gå fram och hälsa på potentiellt helt främmande människor. Några personer kände jag dock igen med säkerhet, men det var människor som jag är ganska säker på inte känner igen mig, så där behövde jag inte ens fundera på om jag borde hälsa eller inte. Jag lade också märke till att klientelet skilde sig en del från hur det oftast brukar vara på teatern. Där var många unga människor (till och med några barn) och flera kvinnor med hijab. Det gjorde mig glad. Nog för att jag gillar mina söta teaterpensionärer, men det behöver ju även ske föryngring och förnyelse om teatern ska kunna överleva i framtiden. 🎭



Kommentarer

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback