Samtal från psyk

Jag har ju inte hört ett ljud från psykiatrin sedan jag var på ett bedömningssamtal i augusti och blev uppsatt på väntelistan och skulle få börja i terapi "inom någon månad". Men idag ringde det faktiskt en människa därifrån. Jag trodde knappt att det var sant. Efter tio(!) månaders total tystnad hör de plötsligt av sig och meddelar att jag står näst på tur och kommer att få börja i samtalsterapi till hösten. Inte i Norrköping, som jag hade hoppats, men i Linköping. Och med en kvinnlig terapeut, vågade jag mig på att ta med i kravspecifikationen. Jag visste inte om jag fick ställa sådana krav (jag tänkte att det kanske kunde klassas som könsdiskriminering), men det gick tydligen alldeles utmärkt, fast jag får vara beredd på att det kan ta lite längre tid innan jag får börja då eftersom de tydligen har fler manliga än kvinnliga terapeuter. Men alltså, om jag ändå måste vänta över ett helt jävla år från bedömningssamtal till terapistart så spelar några veckor eller månader hit eller dit faktiskt mindre roll. Och om jag skulle komma till en manlig terapeut är risken stor att jag skulle sluta mig som en mussla och inte kunna öppna mig överhuvudtaget (med associationer till idioten jag gick till på BUP som tonåring), vilket vore tämligen bortkastat, i synnerhet när jag väntat så jävla länge på att få börja. 
 
Vad terapin ska fokusera på vet jag faktiskt inte riktigt. Det jag sökte för förra sommaren var väl främst min sociala fobi, men med tanke på hur utmattad jag är nuförtiden så känns en målinriktad terapi med krävande hemuppgifter inte särskilt lockande eller ens genomförbar. Och det är nästan alltid så när jag söker mig till psykvården, att behovet jag har när jag söker och behovet jag har när jag väl får hjälp ser helt olika ut (eftersom det i regel går flera månader däremellan). Och ibland är terapeuten flexibel och tillmötesgående och försöker hjälpa mig med det som känns aktuellt i dagsläget, men på till exempel BUP var det bara det problem jag uppgett när jag sökte som jag kunde få hjälp med, ville jag ha hjälp med något annat fick jag ställa mig i kö på nytt. 
 
Men på den här psykmottagningen verkar de vara av den mer flexibla sorten, för när jag förklarade detta dilemma att det är jättesvårt för mig att avgöra nu i mitten av juni om det är social fobi eller depression eller utmattningssyndrom eller något annat som jag kommer behöva hjälp med till hösten så sa hon att det inte är något problem utan att jag får komma fram till det tillsammans med min terapeut där och då och att vi inte behöver bestämma ett enskilt område utan kan arbeta med flera olika. Underbart - och jävligt ovanligt, måste jag säga. Det brukar vara så att jag som patient måste avgöra vilket problem som är det primära och således det som ska behandlas. Men på den här mottagningen verkar de fatta att problemen går in i varandra. 
 
Jag blev riktigt upplivad av det där samtalet och ser faktiskt fram emot hösten när jag får börja i terapi igen. 
 

Kommentarer

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback