Så jag tog några selfies och skickade iväg dem till fotografen och bad henne redigera någon av dem istället. Inte lika "proffsigt" kanske, men fan så mycket bättre. Och hon lovade att hon skulle göra ett försök. Hon föreslog även att hon skulle komma tillbaka och ta några fler bilder på mig, men jag tyckte att hon skulle börja med bilderna jag skickat i första hand. Skillnaden i hur bekväm jag känner mig ensam med min telefon kontra utlämnad åt en annan människa och en kamera...den är minst sagt stor. Så jag hoppas innerligt att mina selfies duger, för om hon kommer tillbaka blir det garanterat bara ännu en katastrof.

När jag lugnat mig något efter denna vidriga start på dagen blev det dags att packa ihop mina saker och bege mig iväg till en kund som jag kommer att jobba hos en hel del framöver. Jag var jättenervös (vilket kanske var en bidragande orsak till att jag så lätt började gråta tidigare). Och det var nog mina kollegor också, för två av dem ringde mig när jag kommit hem framåt kvällen och frågade hur det hade gått. Jag vet inte riktigt om deras oro främst gällde mig eller kunden - att det är en psykisk påfrestning för mig att jobba ute hos kund eller att jag inte alltid har så mycket tålamod med människor som inte fattar saker som är självklara för mig (typ bokföring). Kanske en kombination av båda. Men jag kunde lugna dem med att det gått bra, över förväntan faktiskt. Ekonomiavdelningen är visserligen ett smärre katastrofområde, men jag känner mig säker i min förmåga att kunna få ordning på saker och ting, även om det kommer ta himla lång tid.

Knappt hade jag hunnit hem från detta äventyr, innan det var dags att gå ut i regnet igen. För ikväll anordnade Feministiskt initiativ i Norrköping en föreläsning om jämställda löner. Jag vill börja engagera mig i partiets lokalavdelning, men jag har aldrig riktigt vågat ta steget att närma mig denna spännande grupp än. Så jag såg den här föreläsningen som ett utmärkt tillfälle att göra det. En föreläsning känns också relativt "safe", jämfört med typ öppet hus eller workshop eller andra otäckheter där en behöver vara mer aktiv själv. Nu var det mer eller mindre bara att glida in och sätta mig. Hälsa och skaka lite händer och vara för nervös för att minnas några namn... I pausen började en kille prata lite med mig, luskade ut att jag är medlem och frågade om han fick bjuda in mig till deras interna Facebook-grupp. Det fick han så gärna. Det kan bli en bra plattform för mig att interagera med dessa människor, såhär inledningsvis. För jag vågade såklart inte ägna mig åt den där hemska aktiviteten MINGEL i pausen eller efteråt. Jag bara smet undan.

Och nu ligger jag i min säng och är fullkomligt uppe i varv, trots intag av Imovane. En så jääääävla intensiv dag! Jag kan liksom inte smälta allting... Men imorgon jobbar jag "hemma" på kontoret och jag har inga kvällsaktiviteter inplanerade och kanske har fotografen hunnit fixa till någon av mina selfies att lägga upp på hemsidan. Så imorgon blir nog lite lugnare. 👍👍👍