Det var hela 17 personer där (jag räknade dem) och den enda jag kände var en tjej från Pride-familjen. Alla var supertrevliga och entusiastiska och bubblade på om alla visioner de hade för kören, medan jag mest satt och var livrädd för att hamna i centrum för uppmärksamheten.

 

Jag har naturligt nog aldrig sjungit i kör förut, så jag visste ju inte hur det fungerar - tänk om vi skulle gå laget runt och sjunga en i taget för att kolla vilken sorts röst var och en har, inte fan vet jag! :O Men nej, något så vidrigt inträffade aldrig...men jag var ändå på helspänn och fruktade det värsta.

 

Vi började göra några enklare sångövningar och jag oroade mig för att jag skulle höras, att jag skulle låta falskt, stå konstigt, andas fel, dra till mig negativ uppmärksamhet...så körledarens uppmaningar om att man skulle slappna av var ju bara att glömma.

 

Efter en timme var det dags för fikapaus, och vid det laget var jag ett fullkomligt nervvrak - och Ångestmonstret var i Rage Mode. Jag drog mig undan, ställde mig ute i korridoren, smet in på toaletten och släppte ut tårflödet, gick längre bort i korridoren, hämtade min väska och jacka och lämnade huset med en tung känsla av misslyckande.

 

Sände iväg ett förklarande SMS till min Pride-vän angående min plötsliga sorti, och fick ett jättefint svar tillbaka...