Idag hade jag bokföringslektion med en kund - i två och en halv timme! Jag var sjukt nervös innan och kunde verkligen inte fokusera på någonting. Jag tycker ju det är skitjobbigt och får värsta prestationsångesten av att ha någon sittande bredvid mig när jag arbetar, så att hålla i en bokföringslektion är verkligen inte my cup of tea.

 

Hubert kom in och satte sig hos mig en stund innan och pratade, och han sa bland annat att det är BRA för mig att utsätta mig för sådana saker. Eftersom Ångestmonstret befann sig i totalt Rage Mode var jag inte riktigt upplagd för den sortens prat, men såhär i efterhand kan jag tycka att det var riktigt fint sagt av honom. Han vet ju att jag har social fobi och han är en stor förespråkare för personlig utveckling och att utmana sig själv och dylikt. Så han ville ju bara stötta och hjälpa mig.

 

När jag mötte Hubert i korridoren efter att kunden gått kramade han om mig och sa att jag varit duktig. Och jag kände mig faktiskt duktig. Fullkomligt dränerad på energi visserligen, men nöjd och lättad över att lektionen gått så pass bra.

 

Kunden kommer tillbaka imorgon förmiddag för "fortsättningskursen". Och jag känner mig faktiskt inte alls nervös. Jag tror att det kommer gå bra. Och med dessa förtröstansfulla ord tänker jag nu gå och lägga mig. Kissen ligger redan här bredvid mig och snarkar, så det är väl hög tid att jag gör detsamma. Natti!