Lunchutmaning och telefonbeteende

 
Lite lagom skittrött efter en och en halv timmes övertid. :tired: Men så har det också varit en ganska händelserik dag...
 
Jag ringde till den där revisorn jag inte fick tag på igår. Jag var förstås skitnervös och började svamla och kasta om bokstäverna i ord och sådant där. :S Men han förstod ändå vad jag sa, och han var trevlig. :) Att det sedan visade sig att jag inte alls hade behövt ringa till honom, eftersom han tydligen har avsagt sig uppdraget jag ringde om, är en annan sak...men jag grämer mig inte över det - jag är glad över att jag vågade ringa. :thumbup: Precis efter samtalet var jag så lättad och lycklig att jag svävade in i en kollegas rum och log med hela ansiktet och sa att "det är inte han som är revisor där längre, jag vet inte vem som är det nu". Jag kanske borde ha låtit lite mer bekymrad när jag meddelade detta...men jag kände mig inte särskilt bekymrad just då, jag var mest glad och stolt. :D
 
Jag tog inte med mig någon matlåda till Körsbärsdalen idag, så jag blev ju tvungen att gå ut på lunchen. Jag gick till mitt stammisställe, men stannade och tvekade utanför när jag såg hur jäkla mycket folk det var därinne. :S Men så reste sig en kille och gick så att ett bord (det som jag sedan länge betraktat som "mitt" bord faktiskt) blev ledigt. Så då gick jag in. Och föreståndarna hälsade glatt och igenkännande på mig och jag satte mig vid "mitt" bord och åt och kände mig både duktig och lyxig - och snart ganska mätt. :P
 
Jag har svarat i telefon jättemånga gånger idag - ett par gånger har det till och med ringt på mitt direktnummer (vilket det ganska sällan gör). :thumbup: Flera gånger lyfte jag luren utan att knappt ens tänka efter - jag bara gjorde det. (Kors i taket, än är undrens tid inte förbi.) Jag har dock märkt en liten förskjutning i mitt telefonbeteende nu jämfört med tidigare i år...medan jag förr helst svarade när det ringde på porttelefonen, föredrar jag nu externa samtal. Förr tyckte jag liksom att porttelefonsamtalen var enklare, eftersom jag bara behövde säga företagsnamnet, lyssna medan besökaren framförde sitt ärende, säga "varsågod" och trycka på portöppningsknappen och sedan gå bort och öppna dörren, eventuellt meddela den kollega besöket gällde vad som var på gång. Men nu - nu tycker jag att det känns så besvärligt att behöva trava bort till ytterdörren, så nu tar jag mycket hellre de okända externa samtalen som jag inte alls vet vad jag har att vänta mig av. Jag har ingen aning om vem som ringer eller vad hen vill eller vad jag förväntas svara eller om jag överhuvudtaget kommer kunna komma med något vettigt svar - och ändå föredrar jag numera dessa samtal framför de enklare porttelefonsamtalen. (Som sagt - än är undrens tid inte förbi.)

Kommentarer
Lillasyster

En riktig kämpardag där du vann! :)

2012-10-11 @ 20:39:57

Tänker du skriva en kommentar?

Vad gullig du är! Jag blir jätteglad när jag får trevliga kommentarer.

Observera att alla kommentarer granskas innan publicering. Olämpliga kommentarer, såsom mobbning och spam, kommer inte att publiceras.



Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback