Detta var alltså lärarens respons på den senaste inlämningsuppgiften i etnologikursen jag läser den här terminen. :D Och eftersom responsen gav mig sådan himla hybris, bestämde jag mig för att publicera min text här...

 

 

 

Självmord är vanligare bland män, medan självmordsförsök och självskadebeteende är vanligare bland kvinnor (Payne, Swami & Stanistreet 2008, s. 23). Ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv skulle detta kunna förklaras genom de olika förväntningar som könsrollerna lägger på män respektive kvinnor (Payne, Swami & Stanistreet 2008, s. 33).

 

Män och kvinnor förväntas hantera starka negativa känslor på vitt skilda sätt – män genom att vara utåtagerande och aggressiva, och kvinnor genom att vara inåtagerande och ledsna (Johansson 2010, s. 123-124). Psykiska problem och att söka hjälp för dessa framstår inom den hegemoniskt konstruerade maskuliniteten som tecken på svaghet och femininitet (Cleary 2011, s. 499, 504). Samhällets förväntningar gör det således svårt för pojkar och män att visa att de mår dåligt (Johansson 2010, s. 123). Då män förväntas vara starka och risktagande, blir resultatet en minskad benägenhet att erkänna och söka hjälp för sina problem samt en ökad tendens att välja självmordsmetoder med stor sannolikhet för dödlig utgång (Payne, Swami & Stanistreet 2008, s. 33).

 

Detta kan kopplas samman med kvinnors överrepresentation bland självskadande personer. Den bild som konstruerats av självskadaren, är en ung flicka som är sårbar och i behov av hjälp (Johansson 2010, s. 243), vilket ligger långt ifrån den hegemoniska maskulinitetens ideal. Då positionen som psykiskt dåligmående i allmänhet och självskadare i synnerhet får en så stark koppling till unga kvinnor, ligger det närmare till hands för kvinnor än för män att identifiera sig med den rollen (Johansson 2010, s. 124). Media gör också sitt till, då reportage om självskadebeteende nästan uteslutande handlar om kvinnor (Johansson 2010, s. 79).

 

Att självskadebeteende är vanligare hos kvinnor än hos män, kan även kopplas till det rådande dualistiska synsättet på de två könen som varandras motsatser. Då kvinnor förväntas vara behärskade och ha hög självkontroll, kan självskadebeteendet användas som ett medel för att uppnå detta (Johansson 2010, s. 96). Män har inte samma krav på sig när det gäller självbehärskning, varför behovet att finna sätt att tygla starka känslor ofta är mindre förekommande hos dem.

 

 

 

Något som ofta kopplas samman med självskadebeteende är svartfärgat hår och svarta kläder. I och med detta sätts likhetstecken mellan en viss alternativkultur och psykisk instabilitet, vilket skapar föreställningar om hur en ”typisk självskadare” ska se ut (Johansson 2010, s. 80). Jag har själv varit en ”skärandetjej” och känner starkt igen mig i den här bilden. I samband med att jag började skada mig själv, färgade jag också håret svart och började klä mig i svarta kläder. På den tiden tänkte jag inte i termer av att bryta mot genusnormer och göra uppror mot mainstreamkulturen. Däremot kände jag mig varken ”normal” eller ”frisk” och ville heller inte bli betraktad som sådan, varför jag gärna visade omvärlden mina extrema kläder, mitt svarta smink och mina skärsår. Även om jag inte var medveten om det, var detta ett starkt avståndstagande från samtidens kvinnoideal med sin utseendehets. Som kvinna förväntas man sträva efter skönhet och att vårda sitt yttre – så att, som jag, frivilligt förstöra sin hud på det här sättet, kan ses som ett kraftfullt motstånd mot genusnormerna (Johansson 2010, s. 81). På detta sätt skiljer sig självskärandet från andra självdestruktiva praktiker, såsom anorexia, då det gestaltar ett motstånd mot snarare än en strävan efter det rådande idealet (Johansson 2010, s. 76).

 

Här uppstår dock en paradox, då även kvinnor som i övrigt faller inom normerna för kvinnlighet väljer att skada sig själva. Genom att bära långärmade tröjor kan dessa kvinnor dock dölja sin självdestruktivitet och bli tagna för friska och välmående (Johansson 2010, s. 81, 111-112). Självskadandet kan således både förstärka bilden av en alternativ femininitet och vara ett medel för att orka upprätthålla bilden av en normativ femininitet (Johansson 2010, s. 64).

 

I likhet med skärandet, kan även ätstörningar bli ett medel för att skaffa sig kontroll, om än en skenbar sådan. Att som kvinna vara smal likställs i dagens samhälle med att vara lyckad och att ha självbehärskning. Smalheten ses hos kvinnor som det yttre beviset på inre kvaliteter såsom begåvning och framgång (Edlund 2003, s. 112; Meurling 2003, s. 32; Qvortrup 2003, s. 75). Kvinnor bedöms – och döms – i samtiden liksom historiskt utifrån sitt yttre (Meurling 2003, s. 34). Denna smalhetsiver är inte alls lika stor för män som för kvinnor, då män dels inte värderas utifrån sina yttre kvaliteter i samma utsträckning som kvinnor och dels förväntas ha en stor och stark kropp snarare än en liten och smal (Thurfjell 2003, s. 137, 148). Kvinnors bantning utgör således ett försök till anpassning till rådande genusnormer, samtidigt som det, om det går för långt, kan leda till ett ätstört beteende långt bortom kontroll och självbehärskning.

 

 

 

Cleary, Anne. (2011). Suicidal action, emotional expression, and the performance of masculinities. Social Science & Medicine, vol 74, s. 498-505.

 

Edlund, Birgitta. (2003). Smalhetsideal och bantning bland barn och ungdomar: En översikt av aktuell forskning. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 111-127. Studentlitteratur.

 

Johansson, Anna. (2010). Självskada – En etnologisk studie av mening och identitet i berättelser om skärande. Bokförlaget hström – Text & Kultur.

 

Meurling, Birgitta. (2003). Din smala lycka: Beskrivningar av anorexia nervosa i självbiografiska texter. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 19-39. Studentlitteratur.

 

Payne, Sarah; Swami, Viren & Stanistreet, Debbi L. (2008). The social construction of gender and its influence on suicide: a review of the literature. Journal of Men's Health, vol 5 nr 1, s. 23-35.

 

Qvortrup, Sascha. (2003). Moraliskt korståg mot fetma: Om kostreglering och kroppskontroll i en medieinfluerad verklighet. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 67-92. Studentlitteratur.

 

Thurfjell, Barbro. (2003). Varför flickor? Kön, normer och ätstörningar. I Meurling, Birgitta (red.) Varför flickor? Ideal, självbilder och ätstörningar, s. 129-153. Studentlitteratur.