Jag har varit tämligen labil de senaste dagarna. Det har gått upp och ner förstås, och värst har det som vanligt varit på kvällarna. Igår gick syrran och jag på stan och shoppade, det var himla trevligt och höll ångesten borta några timmar (relativt lugnt och folktomt var det också, så det var ju skönt). Men på kvällen satte ångesten in igen, och imorse eskalerade den med massiva tårflöden och självmordstankar. Jag borde antagligen ha gått hem (sjukt olämpligt att sitta och storgråta på kontoret) men samtidigt vet jag ju att ångesten blir värre om jag lämnas ensam med mina tankar. Så jag höll ut, och det blev faktiskt lite bättre under dagen. Nu kan jag till och med säga att läget är ganska stabilt.

Jag har ju fortfarande inte hämtat mig helt från influensan, så min mentala motståndskraft är ganska nedsatt. Och mensen torde vara i antågande, vilket ju också gör mig extra skör. Och jag har haft ovanligt svårt att sova sista tiden. Och ovanpå det har jag utsatts för en rad triggers den senaste tiden, som var för sig och under andra förhållanden kanske inte hade haft såhär stark effekt men som nu fick ångesten att slå till med full kraft. Många bäckar små...

Lämpligt nog hade jag ett inbokat samtal med psykologen imorse. Jag satt och grät redan innan, och jag grät mig igenom samtalet, och jag fortsatte gråta efteråt. Samtalet kom naturligt nog att handla om strategier för att hantera sådana här situationer. Jag antecknade nästan tre sidor i mitt terapiblock, bland annat:

✔ Öva på att se att de här tankarna kommer som en vana, att de inte utgör någon sanning. Rädslor är inte sanningar.

✔ Hjälpa mig själv att förstå varför tankarna kommer.

✔ Komma ihåg att jag inte behöver göra någonting av det just i stunden. Inte agera på tankarna.

✔ Bryta på olika sätt; gå och göra något annat, ringa syrran, gå hem tidigare från jobbet, göra något för mig själv.

✔ Skjuta upp tankarna tills jag är redo att hantera dem. Inte försöka problemlösa när jag är mitt i ångesten.

✔ Uppmärksamma vad jag håller på med.

✔ Göra mer än att tänka.

✔ Ett steg i taget.

✔ Grubbel = signal om att göra något, inte gå in i tankarna. Ta hand om mig själv istället för att gå in i grubbel.

✔ Ta hand om mig själv; göra saker för mig själv, kontakt med människor jag tycker om, få utrymme till återhämtning, lyssna på musik, spela Sims, lyssna på ljudbok/pod, öva på att bara vara, visa omtanke om mig själv. Och att göra detta även när det känns lättare, inte bara när det är kris.

✔ Se att jag är värd att göra bra saker för mig själv. ❤

Psykologen frågade naturligt nog om självmordstankar, och jag bekräftade förekomsten av sådana. Hon gick vidare till att fråga om självmordsplaner, men jag lugnade henne med att jag inte gått så långt. I den "vanliga" världen är väl självmordstankar typ jätteallvarligt, men jag har lärt mig att det inom psykiatrin bedöms utifrån en stigande trappa, där första steget utgörs av självmordstankar (inte så farligt), andra steget av utarbetade självmordsplaner (lite värre, kan vara allvarligt), tredje steget av genomförda självmordsförsök (här görs en gradering utifrån hur seriöst menat det hela bedöms - "hur djupt skar du?", "behövde du sys?", "var det mest ett rop på hjälp?"), och det fjärde och avslutande steget av fullbordade självmord (too late). Det är väl nästan tre år sedan jag nådde steg tre senast, i allmänhet stannar jag på steg ett (ibland på steg två, och då blir jag rädd - vilket väl tyder på att jag egentligen inte vill), och jag vet att det i mångt och mycket handlar om en vana hos mig. Det är som en motorväg i hjärnan mellan skitjobbiga känslor och självmordstankar, som att en start från punkt A oåterkalleligen måste leda till en direkttransport till punkt B. Så...min utmaning är väl att hitta avtagsvägarna och lära mig nya tankemönster. Sjuksköterskan och jag pratade om detta under mitt senaste besök på psykmottagningen, och vi konstaterade hur svårt det blir att upptäcka små stigar i skogen när en susar fram i full fart på en motorväg. (Ja, jag är drottningen av metaforer.)

Under dagen har jag ockuperat mina tankar och min energi med ett ganska snårigt bokslut, och jag har märkt hur jag successivt har lugnat ner mig. Så det var ett klokt beslut att stanna på kontoret hela dagen. Jag fick skjuts nästan hela vägen hem av en kollega och vi pratade mycket om mitt mående under färden. Jag är tämligen öppen med min psykiska ohälsa på kontoret och det är skönt att jag kan vara det. Jag bestämde mig för att handla lite mat, och i butiken stötte jag ihop med en tjej från Pride-familjen som också har det ganska tufft just nu. Vi frågade "hur är det?" såsom de flesta bekanta gör när de ses, och där vi stod mellan butikshyllorna gav vi varandra ärliga svar på den frågan. Så skönt att kunna göra det, jag förstår verkligen inte vitsen med att ställa den frågan om en inte vill ha ett ärligt svar (även om jag förstås vet att det oftast är vad som förväntas). Vi pratade bara lite kort, för hon hade sin mamma i telefon, men mötet gjorde mig glad (i synnerhet som hon benämnde mig sin "fina vän Malin" när hon skulle förklara avbrottet för sin mamma).

Kvällen har jag ägnat åt att skriva ett utkast till verksamhetsberättelsen för F! Norrköping för 2019. Och under dagen har jag, trots Ångestmonstrets vilda protester och mitt allmänt risiga mående, erbjudit mig att vara värd för vårt nästa styrelsemöte nu på torsdag. Så om bara två dagar kommer det alltså drälla in en grupp människor i mitt hem som aldrig har varit här förut och som jag inte känner så jätteväl. Insikten fyller mig med skräckblandad förtjusning. På vårt senaste styrelsemöte i november fick jag frågan om vi kunde vara hos mig nästa gång, men jag sa ifrån med motiveringen att jag tycker att det är jobbigt. Nu har jag uppenbarligen processat färdigt frågan och kommit till en annan slutsats, huruvida det är bra eller dåligt återstår att se.

Nu ska jag försöka sova. Jag känner mig helt energidränerad och har hemskt ont i huvudet, som alltid efter ett tårfyllt sammanbrott. Natti natti!