Ett nytt sätt att se på Ångestmonstret
Min fina syster har gett mig en peppig almanacka. Såhär säger den idag...
Vilket passar mycket bra idag, då jag både är uppe i åtta Imovane-fria nätter och har börjat ryta ifrån ordentligt åt Ångestmonstret. Min fina syster, återigen, kom med en klok analys igår som gjorde det klart för mig att Ångestmonstret inte alls är en del av mig, som jag trott, utan något vidrigt som vidriga människor planterat i mig för att trycka ner mig. Och den insikten gör det faktiskt mycket lättare att ignorera vad fanskapet säger åt mig.
Jag märkte det redan imorse. När jag var på väg till jobbet och fick syn på ett gäng tjejer som stod och rökte och blockerade hela trottoaren började Ångestmonstret vråla åt mig att jag skulle svänga av och gå en annan väg, det är ju jätteläskigt att gå förbi de där tjejerna och tänk om de skrattar åt mig eller kommer med någon kommentar och vilken sida ska jag passera dem på och bla bla bla...men jag gav fan i det och gick förbi dem i alla fall. Och det var tämligen ofarligt.
Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det var en stor sak för mig. Att jag valde att inte lyssna på skräckpropagandan från fripassageraren nere i mitt mörka lastrum utan gjorde som JAG ville. ✌ Och jag ville ut på möjligheternas hav (för att låna en metafor av min kloka syster)...
Kommentarer
Trackback
