I mitt sovrumsfönster har jag dessa två figurer. En enhörning med fladdrande regnbågsfärgad man och svans, och en mindre och lite mer försynt zebra. Jag tänker att de båda två representerar mig - den ena när jag mår som bäst och den andra när jag mår som sämst. De fungerar lite som metaforer. 

 

Idag har jag pendlat mellan båda dessa. Egentligen mår jag i allmänhet rätt bra nu, tycker jag, men det krävs ändå inte mycket för att jag ska ramla ner i mörkret...så det bra måendet är väl inte superstabilt precis. Imorse räckte det med att en administratör på vårdcentralen var snorkig emot mig för att jag skulle känna mig ledsen i flera timmar. 

 

Jag skulle förnya mitt Theralen-recept, och jag skrev att jag ville ha fler än ett uttag utskrivet så att jag slipper förnya receptet varenda månad (eftersom det är en medicin jag ska ta tills vidare finns det liksom ingen mening med det). Och då fick jag till svar från administratören att "det är ALLTID läkaren som beslutar hur många uttag som ska skrivas ut". Som om jag inte visste det. Som om jag vore dum i huvudet. Som om jag behövde få det slängt i ansiktet med VERSALER att läkarna har total makt över behandlingen av min psykiska ohälsa. Så då föll jag ner i mörkret. Kände mig trampad på. Och när timmarna gick och det inte kom in något nytt recept på min medicinlista växte oron - tänk om den jävla häxan raderat min förfrågan om receptförnyelse?! 

 

Men så - plötsligt händer det! Det nya Theralen-receptet dök upp, och läkaren (jag har aldrig hört talas om människan ifråga förut men det är uppenbarligen en vänlig själ) hade fixat så att jag får TVÅ uttag på det här receptet. För de flesta av mina mediciner får jag fyra uttag utskrivna åt gången, så det här kändes ju lite snålt, men det är bättre än innan i alla fall - nu behöver jag "bara" förnya varannan månad istället för varje... 

 

Men att läkaren överhuvudtaget LYSSNADE på mig, det gjorde min dag. Efter det svävade jag omkring och var glad och trevlig och hjälpsam resten av arbetsdagen. 

 

På hemvägen föll jag dock igen. För när jag stannade vid ett övergångsställe satt det ett stort hemskt klistermärke på stolpen där. En överkryssad regnbågsflagga och något dravel om att "krossa homolobbyn". Och avsvändaren var (föga förvånande) en välkänd rasistisk organisation. Det gjorde mig så himla ledsen. Att det finns så hemska människor här i stan, som lägger energi på att sprida HAT omkring sig. Tänk att någon faktiskt kommer på idén att göra detta, att införskaffa dessa vidriga klistermärken och sedan gå runt i Norrköping och sätta upp dem. Har de inget bättre för sig?! Var kommer denna ondska, detta hat, denna inskränkthet ifrån? Jag förstår verkligen inte. Och jag stärks i min övertygelse om att det vi i Pride-familjen gör för den här staden är superviktigt. 

 

Imorgon tänker jag ta med redskap för att avlägsna otyget (om ingen annan redan hunnit göra det). Observera att en aldrig ska ta bort sådant där med fingrarna, för det händer att fanskapen sätter rakblad under klistermärkena för att skada sina meningsmotståndare. 

 

Och efter jobbet tänker jag gå till apoteket och hämta ut mina Theralen-tabletter. Och nu tänker jag mest lyssna på Taylor och läsa kurslitteratur inför höstterminen. Sista svarsdag på antagningsbeskedet är i övermorgon, missa inte det!