Har inte precis varit supereffektiv på jobbet idag, men har ändå lyckats få lite gjort. Och jag grät ingenting på kontoret faktiskt. Det har jag däremot gjort nu under kvällen. Jag går liksom runt här hemma och letar efter henne, tycker att jag ser och hör henne hela tiden...min lilla älskling! 😢❤

Har skickat några viktiga mejl idag. Till katthjälpsorganisationen jag adopterade henne ifrån för att meddela vad som hänt, till en katthjälpsförening här i stan för att skänka bort en del av hennes saker, till psykologen för att förklara varför jag inte engagerat mig i KBT-behandlingen den sista tiden, och till läraren för en av mina vårterminskurser för att lämna besked om avhopp.

Ja, jag hoppar faktiskt av psykologikursen. Jag pallar inte just nu. Nöjer mig med rockhistoria och genusvetenskap den här terminen, sådant som är superintressant och som ger mig massor av energi. Jag försöker att ha så lite kravfyllda "tunga" aktiviteter som möjligt.

Det dräller in mejl från Pride-familjen med viktiga frågor som jag vet att jag borde svara på. Men jag orkar liksom inte bry mig just nu. Det har även kommit meddelanden från lärarna på höstterminskurserna, med lovord och högsta betyg på samtliga delmoment. Har nog aldrig känt mig så oentusiastisk över dylika spörsmål faktiskt.

Samtidigt finns det saker som fungerar. Jag sköter ju mitt jobb (någorlunda), pysslar här hemma och gör en del roliga saker som att titta på film. Så jag är inte helt lost. Men jag är jävligt labil. Och tårarna bara kommer och kommer.